Fler betygssteg..

Är något jag vill ha. Har just satt mina första idrottsbetyg idag. Eftersom det är i åttan och inga slutbetyg har jag varit rätt snål. Vill ju inte sätta för höga betyg och sedan tvingas sänka folk. Men man tycker ändå synd om alla dem ligger mitt i mellan g och vg. De får g. Precis som en massa folk som gör minsta möjliga. Här hade man velat visa dem att de faktiskt är rätt så bra ändå. Ska bli skönt när nya betygssystemet kommer igång. Fast det hjälper ju inte mina åttor förstås.

En gång i tiden var jag bakfull varje söndag. Den tiden är över men igår var jag provade jag på det igen. Då mindes jag varför det är något jag försöker undvika men jag kan inte förneka att det var väldigt trevligt på lördagskvällen.

Nu släppte Valencia in 3-3 mot Osasuna i 87e. Ett fult ord föll från mina läppar.

Hackad blogg

Hej jag heter Herbert och jag har just hackat min gympalärares blogg. Han skriver ju så jävla sällan att han måste ha lite hjälp. Så nu ska jag berätta om min vecka. Den var extra bra, till och med med mina mått mätt. Jag lyckades med något kul 4 dagar av fem. Bra va? Nu rullar vi!

Måndag: en liten mjukstart med att ta in en snöboll med 50cm i diameter in i omklädningsrummet och slängde den i golvet. Jag fick förstås städa lite men det gjorde inget. Det är kul med snö.

I tisdags lånade jag ut min skåpsnyckel till en kompis. Tyvärr åkte min hemnyckel med. Tyvärr vet jag inte vad min kompis heter. Eller om han går på min skola. Vi har ju bara varit kompisar i en vecka. Men det gör inget. Jag missade ju massa lektionstid på att låtsas gå på toa och leta efter honom tills den där gympalärarn kom på att jag ljög. Han är inte så dum han.

Onsdags var en superdag. Jag klarade simtestet och firade med att kissa lite i bastun och välta en kruka och lite annat spexigt. Nu får iofs inte min skola komma tillbaka till det badet men vem bryr sig? jag har ju simmat klart!
Tillbaka i skolan spelade jag lite badminton när min vän Albert sade min mors namn och gjorde en skojig liten dans. Jag kommer från en kultur där vi gillar att våra mödrar uppmärksammas på detta sätt så jag belönade Herbert med att kasta badmintonrack efter honom. Det var väl inget konstigt? En liten gest av uppskattning bara. Men min gympalärare höll inte med så jag blev tyvärr utkastad från lektionen. Skit samma en bra dag var det iaf.

På torsdag fortsatte jag belöna Albert lite. Minns inte riktigt varför men han var lätt värd den där knytnäven i ögat. Jag kunde inte riktigt förklara för mina arga lärare som frågade varför jag slog honom men ibland är det bara så, vissa killar ska ju bara ner helt enkelt. Och vad gnäller de för, ögonskadan blev ju inte ens permanent..

Ingen dålig vecka va? Vi har roligt nästan jämt, Albert och jag. Ska se om jag kan toppa den snart, vi hörs!


Fotnot: Albert och Herbert heter egentligen något helt annat.

Ett slag för friluftsliv.

Idag fick mina lyckliga elever i 8c känna på en klassisk svensk vinterlek. "Genom friluftsverksamhet och vistelse i skog och mark får eleverna upplevelser, kunskaper och erfarenheter som kan stimulera ett fortsatt intresse för friluftsliv, natur och miljöfrågor."(Lpo94) Förutom mångtusenåriga anor och vistelse i natur innehåller leken ifråga dessutom ett flertal grundläggande motoriska moment såväl som mindre delar taktiskt tänkande, samarbete och kondition. Helt lysande alltså.

Jag talar förstås om snöbollskrig. Killarna mot tjejerna. Det var en stor succe, nästan alla hade jätteroligt men det slutade förstås som snöbollskrig nästan alltid gör: för mycket snö i ett ansikte, några hårda ord och ett lösare knytnävsslag. Precis som det brukar bli alltså.

Att skaffa ett bidrag

Att skaffa ett bidrag är att ta tag i sitt liv som en vis (nåja..) värmlänning sade en gång. I somras gjorde jag ett försök. Det är ju trots allt rätt svårt att jobba som lärare under sommarlovet så jag tyckte att de två månadernas arbetslöshet skulle vara värda lite pengar.

Grunden lades förstås för ett och ett halvt år sedan då jag mycket förutseende gick med i AEA, Akademikernas erkända A-kassa, typ. I somras tog jag itu med själva sökandet. Pappersexercisen var mördande men 80% av en månadslön kändes rätt värt att jobba för. Det var intyg att man var arbetslös, besök på a-kassa, upprättande av handlingsplaner, intyg att man har jobbat, fler intyg, fler anmälningar, nåt intyg saknades.. Det tog aldrig slut. Det är lättare att skaffa arbetsvisum i Australien eller inresevisum till små afrikanska stater än att söka A-kassa. Att inte så många skolor har öppet på sommaren gjorde det inte heller lättare.

Nu i november var allt klart och jag fick besked om hur mycket extra välbehövliga pengar det skulle bli. Först kom ett besked som sade att jag minsann inte kunde bidrag för alla de 25 dagarna jag sökt för utan bara de 12 sista eftersom jag fick extra ferielön i januari. Detta hade jag förstås förträngt och pengarna som jag skulle levt på under sommaren brändes på längdskidor, cyklar och annat viktigt. Där försvann drygt halva beloppet men ok, det lät vettigt.

Samma besked upplyste mig också mycket vänligt om att jag tjänat 7 spänn för lite per månad det senaste året för att få full ersättning. Där gick en dags ersättning ner från 680 kr till knappt 500.

Nästa besked sade att jag var berättigad till ersättning för 12 dagar. Fint. En snabb koll i en kalender visade att 4 av de 12 dagarna var helgdagar. Nere på 8 dagars ersättning alltså men 4000 skulle ändå vara välkommet.
Självklart fanns det ytterligare en hake. En grand finale bland överraskningarna som de vänliga människorna på AEA haft i beredskap åt mig: De första 7 dagarna man är berättigad ersättning för får man nämligen ingen ersättning! Kul va? Återstod alltså en dag. Med 80% av bidraget. Tack så jävla mycket!

Update

Bara för att jag skrev att det gick bra på gymmet häromdagen gick det sämre idag. Segt men man kan kanske inte höja sig varje gång.. Bara att trycka i sig mer mat och komma igen..

Mitt besökarmysterium fortgår. 7 besökare på lördag, 8 på söndag, 37 idag. 15 av dessa från USA och 15 av dem från Indonesien. Jag funderar lite på om det är ett visst militärfartyg i Adenviken som skickar signaler via olika ställen på jorden. Jaja det kanske visar sig till slut.

Förvirrad

Jag har sedan några veckor tillbaka upptäckt statistikverktyget i blogger och siffer/statistikskadad som man är så är det klart att man håller lite koll på hur många som läser, speciellt som ingen lämnar kommentarer så är det svårt att veta annars.


Statistiken brukar ligga på 4-6 personer/dag ungefär. De närmast sörjande och någon random som råkat hamna på bloggen antar jag. Igår hände något. 35 personer var inne och läste. Inga supersiffror för andra bloggare men rätt stor ökning för mig. Roligt men jag fattar inte varför det hände just nu. Lite förvirrad.


En annan grej man kan kolla i statistiken är var i världen man har sina läsare. Det visar sig att folk i Tyskland:), Kanada, USA och Indien tydligen dyker in här då och då för att kolla vad en svensk gympalärare har för sig. På svenska. Förvirringen är total men ni är så välkomna så.

Det går bra nu

Ja inte så bra som för Petter kanske. Pengarna rullar iofs in men de rullar ut minst lika fort igen. Det som verkligen går bra nu är styrketräningen.
Jag har under flera års tid gymmat en hel del men samtidigt gjort massa annat parallellt. Jag kom ingenstans och ökade varken i styrka eller storlek. Jag hade nått en nivå men tog inte steget upp till nästa. Det största skälet tror jag var att jag mestadels tränade ensam, jag hade ingen som pushade mig till några extra reps eller kunde säkra på tunga lyft. Då vågar man heller inte göra den där sista repetitionen. Den som verkligen gör någon skillnad.

De senaste veckorna har jag börjat med kreatin, haft bra kontinuitet i passen, ätit genomtänkt och på regelbundna tider och jag har sällskap på gymmet. Att pushas och säkras av två uberstarka 100-kilosgubbar är guld värt.

Jag har gått upp 4 kg sen i somras och varje pass jag kör visar det sig att jag är starkare än passet innan. Det gör att det är roligt att gå till gymmet på ett helt annat sätt än tidigare. Jag vet inte hur länge utvecklingen kan hålla i sig men jag njuter så länge det varar.

Generalen meets Colting

Då var "Jag vill ju bara se bra ut naken" färdigläst. Expertens revolutionerande tankar har blandats med mina egna och lite nya ideer har uppstått i min fitness-skadade hjärna.

Kostbiten köper jag fullständigt. Våra kroppar är nog inte gjorda för att leva på artificiellt socker och processade halvfabrikat. Vi har varit jägare i 10 000 generationer, bönder i 500 och ätit fabriksmat i 2. Dessutom har jag en kompis som körde strikt stenålderskost några månader och nådde bra resultat. Jag är för lat och snål (det är lite meckigare och dyrare) för att gå all in på paleokost men jag kommer försöka äta mer åt det hållet iaf.

Träningsmässigt så kommer jag absolut fortsätta pusha mig maximalt i gymmet, speciellt nu när det går så jäkla bra (mer om detta senare). Min erfarenhet säger att när det gäller styrketräning måste man verkligen pressa sig maximalt för att det ska hända något. Däremot ska jag försöka lägga in lite mer långa och lugna konditionspass. Jag tror att min kropp skulle må bra av lite mjukare träning med mindre påfrestning och mer aktiv vila. En lite längre, lugn löprunda med gott sällskap borde man kunna klämma in varje helg.

Coltings bok rekommenderas verkligen. Även om man inte håller med om allt så fick den iaf mig att reflektera över och tänka till om min egen träning och det är något man bör göra då och då.

A revolution of the mind?

Har just börjat läsa Jonas Coltings bok " Jag vill ju bara se bra ut naken". Nu har jag bara kommit tre kapitel men redan måste jag börja ifrågasätta hans tankar eller min egen träning på flera punkter.

Colting förespråkar låg- till medelintensiv konditionsträning som om det var lösningen på alla världens problem ungefär. Anaerob träning ska undvikas om man inte är på elitnivå. Efter ett konditionspass ska man känna att man kan köra samma runda igen. No pain no gain är bara dumheter.

Inte direkt det sätt jag tränar på eller tycker är roligt om man säger så. Jag gillar att köra slut på mig. Gillar att spurta uppför backen i slutet på löprundan. Gillar armytraining. Gillar att lyfta tungt (nåja, relativt..). Gillar spykänslan jag får efter 300-passet. Gillar att pressa mig själv.

Fast med tanke på att han är triatlet i världsklass och jag är en 28åring som drar på mig skador hela tiden ska jag ge boken en chans.
Colting skriver själv i förordet att man som läsare ska vara kritisk mot boken. Det kommer jag också vara, jag kommer inte svälja allt med hull och hår men jag kommer ta mig en rejäl funderare på hur jag själv tränar och vad det leder till. Och det är väl det som är meningen med de flesta träningsböcker?

Dagens fråga

Är det möjligt att stå vid Kungsportsplatsen, ha en vägbeskrivning för att ta sig till Götaplatsen och ändå gå vilse?

Svaret är Ja. Stadsorientering är visst inte helt lätt..

Hemma hos en rättrogen

I helgen var jag hemma hos en kompis jag aldrig varit hemma hos förr och då gör man förstås en snabbkoll över lägenheten:
Bild på sig själv inför ett triatlon som skrivbordsbakgrund.
Proteinsmoothie på g i köket.
Cykel bakom soffan.
10 par sportskor i hallen.
Hockey-och bandyklubbor i hörnen.
Tränings/kostböcker liggande här och där.
Sist men verkligen inte minst: en ny, fin kettlebell i hyllan.
SÅ SKA DET SE UT!

Polsk mat och fördomar om Polen

När man tänker på olika ställen i världen är det lätt att göra sig en bild av dem, man tror sig veta exakt hur det är där. Trots att man inte varit där. Eller känner någon som varit där. Eller ens sett en film eller läst en bok som utspelar sig där. En del ställen "tjänar" nog på detta då alla tror att de är så mycket bättre än vad de egentligen är. För andra är det tvärtom.

När gemene man tänker på Polen så uppstår nog ingen känsla av glammighet direkt. De flesta tänker sig nog snarare (helt baserat på fördomar och inte fakta) ett slitet ställe där slitna människor med dåliga tänder jobbar i stora rökiga fabriker som spyr ut svart rök och förgiftar miljön innan de går hem och käkar nån sur gryta med massa kål och rovor i. En slags nidbild av en fd kommuniststat helt enkelt.

I fredags var vi ett gäng från jobbet som skulle ut och äta och ta några öl. Det hade bestämts att vi skulle till restaurang Krakow.
Det enda jag känner till om Krakow sedan tidigare är att Robert Gustafsson skojade om hur kul det inte är med bajamaja i Krakow i sin "jag är inte bitter-sketch". Alltså inget som höjde förväntningarna direkt men jobbarkompisarna sade att maten var god och en av dem har jobbat där så jag tyckte att det var värt ett försök iaf.

Det visade det sig verkligen vara! Krakow bjöd på jättegod mat, god öl, stora portioner (jag blev proppmätt) överkomliga priser, och ett allmänt trevligt ställe. Ibland är det riktigt trevligt att få sina fördomar krossade.

Endorfinkickad

Har varit sjuk ett tag. Blev förkyld förra veckan och har därför inte tränat sedan förra tisdagen men igår var det dags igen. Blev ett ordentligt pass kan man säga, först ben på gymmet med Jason och Rickard, en snabb proteinbar och direkt till innebandyträning med Sörgården.

Vet inte om det berodde på att båda passen gick riktigt bra (tack kreatin eller vila) eller att det bara är så skönt att träna igen men på vägen hem fick jag en ordentlig endorfinkick och allt kändes bara så sjukt bra trots en tuff dag på jobbet och lite annat störigt. Träning är bäst helt enkelt, mycket bättre än att spela xbox som det råkat bli lite för mycket det sista..

Riktiga storlag vinner även då de är dåliga.

"Det nya Valencia" har börjat säsongen bra. Bättre än vad de flesta fans ens vågat hoppats på. Ligaledning och utklassningseger i första CL-matchen. En bred trupp och ett hårt jobbande lag som trots många nya spelare sett samspelt ut.
United har haft det tyngre, en del oväntade poängtapp och skador på bla Rooney och Giggs. Som Valenciafan hoppades man att matchen skulle visa att Los Che var tillbaka där de var i början av 2000-talet. Som en utmanare till de allra största med Mestalla som en fruktad och ointaglig fästning.
Istället fick man bekräftat vad man innerst inne vetat men inte velat inse. United är (än så länge) storleken för stora. Valencia kämpade och slet. Valencia hade mest boll. Valencia brände ett jätteläge. Valencia jagade och tryckte på. Coach Emery gjorde offensiva byten. Valencia hade bra lägen men få riktiga avslut. United gjorde 1-0 med några minuter kvar.

Det var inte rättvist och inte välförtjänt men inte heller oväntat. Det är ofta så det ser ut då de allra största plockar poäng utan att förta sig. Valencia är ett bra lag. United är ett Storlag. Igår var skillnaden plågsamt tydligt.

Italiensk fairplay

Fair play, som jag f.ö. försöker lära ut till mina elever, är kanske inget som brukar förknippas med Italiensk fotboll. Filmningar, spottloskor, "latinska gester" uppgjorda matcher och due-duelipande däremot, det är vardagsmat i stövellandet om man får tro de flesta svenskar. Jag håller kanske inte med till 100 procent men ingen rök utan eld.

Trots detta är det två italienare som har stått för två av de finaste fairplaymomentsen jag känner till.

Paolo Di Canio; Lazioikon, fotbollsnomad och fascistsympatisör med ett antal spektakulära konstmål och politiskt mindre passande målgester på sitt samvete fick öppet mål i en match för West Ham mot Everton. Då han såg att Evertons målvakt låg skadad plockade han upp bollen med händerna istället för att göra mål. För detta fick han Fifas fairplaypris.

Romasonen och den framtida lagkaptenen (när Totti lägger av) Daniele de Rossi gjorde 2-0 för sitt Roma mot Messina. Domaren godkände målet men Daniele gick direkt fram till honom och erkände att han använt handen. Målet dömdes bort men Daniele vann mycket uppskattning istället. Att erkänna att man tagit med hand på detta sätt är ju något som både Maradona och Thierry Henry vid varsitt uppmärksammat tillfälle valt att inte göra.

Jag känner faktiskt inte till någon annan som erkänt ett regelbrott och fått sitt mål bortdömt på detta sätt men rätta mig gärna om jag har fel. Och tänk på Di Canio och De Rossi innan ni beskyller italiensk fotboll för osportslighet.

Tankar från ett löpband

Tid är lite lustigt. När man har roligt flyger den iväg. Man tror att det gått några minuter och så har en timme passerat. När man har tråkigt eller väntar på något är det precis tvärtom. Vet inte hur många gånger jag suttit på möten eller föreläsningar, kollat klockan, kämpat mot sömnen i vad som känns som en evighet och sedan kollat klockan igen. Ingen tid alls har förflutit.

Vill man uppleva båda dessa tidsrelaterade fenomen inom en kort tid (och få bra träning på köpet) ska man köra 70-20 i hög hastighet på löpband. Efter några omgångar börjar de där 70 sekunderna, speciellt sista 10 att kännas som en evighet. Man tror att sekundräknaren stannat. Till slut når den dock utsatt tid och man hoppar av. Det är nu miraklet sker. Plötsligt får sekundräknaren ett spel och rusar iväg. 20 sekunder känns som tre och det är dags att hoppa på och börja springa igen. Miraklet upprepas och tiden stannar på nytt. Mycket märkligt..

Egentligen är jag inget superfan av löpband. Det är svårt att springa med ett naturligt löpsteg och det är ju (oftast) rätt skönt att vara utomhus men vid 70-20 har bandet sina fördelar. Det blir klart och tydligt när man ska springa eller vila och man tvingas hålla det tempo man bestämt sig för. Annars kan det bli lite tokigt har jag hört..

Fotbollskväll

Kollade lite fotboll igår. Började med Valencia-Racing streamat och kopplat till TV:n. Krävs nog mitt intresse för att följa en match på det sättet..
Jag missade första halvlek pga tvätt och filmtittande som drog ut på tiden men andra halvlek var helt ok iaf. Efter vad jag läst mig till i efterhand missade jag heller inget viktigt i första. Gott att Valencia vann, de har inlett med två raka nu till skillnad från giganterna i toppen, man får njuta så länge det varar.

Sedan var det dags för en viss svensk superforward att debutera i rödsvart tröja. Så mycket snack, så mycket hype, så mycket.. ingenting. Milan såg trötta och långsamma ut och visade sig vara just ett sådant pensionärslag de beskylls för att vara (med Pato som undantag, det var när han tog egna initiativ det hände saker). Mycket måste ändras innan Zlatans alla löften till fansen kan infrias.

Cesena däremot såg vansinnigt pigga ut. De backade hem så Milans anfallsspel stannade upp och kontrade blixtsnabbt då de vann boll. Nykomlingarna har inlett med 0-0 mot Roma och nu 2-0 mot Milan. Skaplig start på första Seria A-sejouren sedan 91 kan man säga, de verkar inte bli någon slagpåse i år.

Roma fick sig en omgång mot Cagliari med 5-1. Det finns mycket att klaga på i italienska ligan men storlagen verkar inte oslagbara iaf.

Ingen torsdagsarmy:(

Tyvärr blir det ingen Armytraining på torsdagar den här hösten. Det är riktigt synd eftersom det är den bästa gruppträningsform jag provat och vi var ett gott gäng som brukade gå. Tyvärr blev vi färre och färre. Till slut var vi väl för få som gillade att göra sanslösa mängder upphopp, armhävningar och mountainclimbers halkandes i vår egen svett. "Armytraining är inte gjort för alla och alla är inte gjorda för armytraining" som jag och Jim enades om en gång.

Crossfitpassen är ett mycket bra substitut (till stor del är det ju samma typ av träning) men man pressar sig inte riktigt på samma sätt när man inte är en hel grupp ledd av en instruktör.

Det enda positiva är väl att det kommer bli lättare att planera veckans pass. När armytrainingen var som hårdast var ben eller bröstpass uteslutet tisdag-lördag. Man ska alltid försöka hitta något positivt med allt..

Sommarfinal?

Har sett till att ha en riktig sommarträningshelg. Det gäller ju att passa nu innan hösten.
Började med en lång cykling tidigt på lördagen. Upp tidigt och ut med racingcykeln till Angered där jag mötte upp Bok. Soligt och vindstilla men kyligt. Lite småvägar till Gråbo, över till Stenkullen och via Lerum, Jonsered och Partille till Sävenäs. Inget supertempo men det kändes inte så viktigt en sådan här dag. I Sävenäs tyckte tydligen cykeln att det fick vara nog så det blev en punktering (på samma däck som jag bytte dagen innan) och en kort promenad hem. Inte fel att ha hunnit med tre timmars träning innan klockan är 11.

Om benen fick sin träning på lördagen var det dags för överkroppen på söndagen. Jag såg till att få med mig Ola (hur lätt brukar det vara?) på en tidig paddeltur. På grund av detta tackade jag nej till att möta upp på Valand vilket ledde till diverse mogna sms om intag av exkrementer från mina besvikna vänner.

Solsken, ett spegelblankt hav, gott sällskap, klar och frisk luft och bra motion. Det blir inte mycket bättre än så. Inte direkt så man ångrade sig när vi pausade och tryckte i oss pastasallad ute vid Lerskär.

Väl hemma har jag försökt hålla kvar sommarkänslan genom att tjejlyssna på Kid Rocks "All summer long" och sitta och läsa på balkongen, fast det blev lite för kallt. Hade planer på att dra ihop en grillning också men det blev inte så. Kanske nästa helg? Vågar man hoppas att det finns lite sommar kvar?

Tragikomik

Gnällig elev: -Det här är tråkigt (upplysningsvis inte första gången denna elev säger just denna replik).
Lätt uppgiven lärare: -Men vad tycker du är roligt då?
Eleven: -Det talar jag inte om för dig för då kommer vi aldrig få göra det!

Klart det är så. Mitt mål med undervisningen är ju att mina elever ska ha så tråkigt som möjligt. Det är väl alla lärares mål?

Jag blir så trött.

Alla hette David i Valencia

Uttrycket "Alla heter Glenn i Göteborg" härstammar från en period på 80-talet då IFK ställde upp med fyra Glennar (korrekt pluralform av Glenn?) på planen.

Förra säsongen ställde Valencia vid ett flertal tillfällen upp med lika många Davidar. Tyvärr är Villa och Silva inte kvar i klubben. Jag hade förstås hellre sett Albelda och Navarro lämna men ingen idé att gråta över spilld mjölk. Dessutom har jag förstått att försäljningarna var absolut nödvändiga för att klubben ens skulle finnas kvar.

Därmed går Valencia en oerhört spännande säsong till mötes. Borta är två superstjärnor som i stort sett själva burit laget de senaste säsongerna. Ändå är jag inte alltför orolig. Sportchefen verkar ha värvat smart (Soldado, Aduritz, Topal mfl) och när stjärnor försvinner brukar andra spelare kliva fram (kom igen Mata, Alba och Pablo). Se bara på Sevilla som år efter år blir av med storstjärnor men som ändå blir kvar i toppen.

Lika roligt som att se nya stjärnor fösas skulle det vara med nygamla. Jag hoppas främst att Joaquin ska ta lite mer ansvar och bli den han var i Betis, innan han kom till VCF. Där var han den stora stjärnan och kanske trivdes han inte i skuggan av Villa. En del spelare är ju sådana, en annan har ett har ett Z i namnet.. Joaquin gjorde två mål igår- Fortsätt så!

Som nygammal stjärna platsar också Vicente. En av världens bästa 2004 när VCF vann ligan och UEFA-cupen och ofta magisk när han gjort inhopp det senaste. Problemet är bara att han verkar gjord av glas och har spelat ungefär en match per år sedan dess. Om han får vara skadefri skulle det inte vara så dumt..
Det räcker att några spelare tar några steg till så ska det nog bli en rolig säsong. Så Amunt Valencia! Nu kör vi!

Bioupplevelse

Var och såg Inception igår med Johanna och Julia. Det visade sig att det skulle bli det längsta biobesöket i mitt liv. Vi var där tidigt och hann fika lite innan bion, (1.20h extra).
Innan filmen skulle starta hann jag uppmärksamma att en av mina förra elever satt och fnissade två stolar bort. Alltid roligt med lärare utanför skolan antar jag..
Sedan kom det in en kille som på den grövsta göteborgska jag någonsin hört förklarade att om filmen skulle stanna så är det bara att lugnt och stilla gå ut och prata med någon som jobbar där så kommer de och löser det. Här började man ana oråd. Att personalen går ut och varnar innan för att filmen kan stanna kan ju knappast vara ett gott tecken.

Mycket riktigt. Efter en och en halv timme tog det stopp. Lyset tändes och en annan bioarbetare kom in och förklarade att det blivit något fel med filmen men att de jobbade på det.

Man hade inte så lite vibbar från Smala Sussie då man satt där och bara väntade på att urgöteborgaren skulle komma tillbaka och berätta slutet på filmen. Tiden gick, publiken höll sig oväntat lugn, många passade på att gå på toa. En lustigkurre hoppade upp på scenen och gjorde några pushups, jag gissar att någon hade dareat honom. Alla fick varsin fribiljett och en ny biosnubbe kom och sade att nu börjar filmen om två minuter. De två visade sig bli trettiofem men till slut kom filmen igång och vi kunde se klart utan missöden. Vårt biobesök tog sammanlagt över 4,5h vilket är nytt rekord för mig iaf.

Bra film för övrigt, levde kanske inte riktigt upp till hypen. Jag hade förväntat mig några fler oväntade twistar men bra var den.

Vansbrosimmet

Efter en härlig vecka i Alicante var det dags för en lite mindre framemotsedd utflykt till Dalarna och Vansbro. Min motivation var i botten efter att klassikern kört sig (se tidigare inlägg) och jag nästan tråkats ihjäl i Valhalla då jag skulle testa att simma 3000m. Man kan lugnt säga att simning aldrig varit min favoritmotion direkt.

Simmet var väl inte mycket att säga om. Som tur var gick det fortare i älvar än i bassäng, kan ha haft något med strömmen att göra.. Vi hade tur med vädret så kylan var inte någon utmaning direkt. Har hört att den kan ställa till det lite annars. Efter lite drygt en timme utan allt för stora plågor hade man tagit sig i mål och loppet var avklarat.

Något som var lite roligt var att vi var flera i gänget (de vanliga fyra +två till) som kom in på nästan samma tid. Synd att vi inte startade i samma grupper för då kunde det blivit en riktigt dramatisk spurtuppgörelse. Fast då hade vi förstås inte fått se så många olika färger på badmössorna då olika grupper hade olika färg.

På upploppet simmar man längs en brygga där det går funktionärer. De är mycket entusiastiska och hejar på hela tiden (mycket trevligt) och då slog det mig att Gunde Svans hejapå-skills måste vara ett resultat av att Dalarna arrangerar två klassikerlopp som halva landskapet jobbar på. De har det helt enkelt i blodet och Gunde är den ultimata masen.

Material world

För knappt 14 månader sedan kom jag hem från Sydafrika. Kontot var tömt, min pyttelilla lägenhet var uthyrd i andra hand och jag ägde inte mycket mer än kläderna i ryggsäcken.

Sedan dess har det rullat på. Jag bor numer med Johanna i en lägenhet på 70 kvm, har fyllt den med möbler, köpt bil, TV, diskmaskin, bärbar dator, längdskidor, racingcykel och lite annat smått och gott. Dessutom har vi hunnit med en vecka i Tunisien och imorgon bär det av till Alicante.
Det finns fortfarande en del investeringar kvar att göra (ny mobiltelefon, ljudanläggning och PS3 bla) men med tanke på vad vi hade för 14 månader sedan har det materiella välståndet ökat betydligt.
Ingen av oss har heller haft speciellt välbetalda jobb under tiden så jag undrar lite vad alla andra gör med sina pengar?

Totalt antiklimax

Vätternrundan i helgen. Efter att ha köpt utrustning, ramlat med utrustning, snackat med alla man känner, tränat en del (fast inte tillräckligt), psykat kompisar och hoppat över utgångar var det äntligen dags att få det avklarat.

Trodde jag. Helgen innan rundan visade det sig att jag haft felaktiga inställningar på min cykel vilket gjort att jag snedbelastat knäna och dragit på mig något liknande löparknä (cykelknä?).
För den som inte vet det så gör löparknä-cykelknä väldigt ont. Jag vilade så mycket det gick under veckan, stretchade tre gånger om dagen och hoppades på ett mirakel.

Miraklet uteblev förstås. Redan efter en mil började det kännas. I Gränna gjorde det skitont. I Jönköping valde jag att bryta då jag var rädd att bli ordentligt skadad om jag fortsatte. Det var inget lätt beslut att ge upp klassikern men jag är så fruktansvärt trött på att vara skadad hela tiden så det var absolut rätt beslut att ta. Så fick man prova på att åka världens deppigaste buss också. Ge-upp-bussen tillbaka till Motala var inte fylld med några solstrålar direkt..
Det gick inte som jag tänkt mig men nu är det iallafall över och man kan fokusera på annat.

Mina klassikerkollegor kom iallafall i mål fast med lite blandade resultat. Från slutet har vi Teddy som nog satte någon sorts rekord i miserabilitet med sina tre punkteringar och en vurpa som ledde till sjukhusbesök efter loppet. Har han tur får han ett coolt ärr. Starkt tid med tanke på ovan nämnda händelser.
Tvåa kom Bertil som snackat upp sig själv lite som en favorit, hängt med cyklister och kört Hisingen runt. Kanske lite av en missräkning för honom att bara komma minuter före en kille som fick punka tre gånger.
Etta av oss kom min flickvän som pga jobb på annan ort knappt hunnit testa cykeln innan loppet och när hon gjort det har det varit vurpor, skrubbsår och punkteringar om vartannat. Men hon var bäst när det gällde och bet ihop. Oerhört bra jobbat! Det märks vem av oss som är militär..

Den lyckligaste dagen

Den lyckligaste dagen i många ungas liv är studenten. Dagen då de, efter ca 12 års självupplevt slaveri, slipper gå i skolan. För en stund. De flesta har ju ändå några år med högre studier kvar. Det är dock inget som de lycko-(och champagne)berusade studenterna bryr sig om. De har ju slutat skolan, är lyckligast i världen, och får dansa omkring på ett lastbilsflak några timmar.

Då, när man ser hur glada de är över att skolan är slut, då känns det lite märkligt att vara lärare. Att arbeta för systemet. Att vara en av de onda.

hundredpushups.com

Det finns en hemsida med träningsupplägg som heter hundredpushups.com. Målet med upplägget är föga oväntat att man ska klara av hundra raka armhävningar. Man börjar med ett maxtest för att kolla sin nivå och sedan är det tre gånger i veckan som gäller. Varje pass avslutas med att man maxar så många man kan. Progressionen i passen är helt galen, repsantalet höjs snabbt från beskedligt till att man undrar om de skämtar.

Jag började träna enligt upplägget men så kom en viss tennisarmbåge i mellan så jag fick lägga ner.
Något jag däremot fullföljde var ett annat schema på samma sida som syftade till att klara 200 raka situps med liknande träningsupplägg. Enligt instruktionerna var det snarare crunches än situps men 200 är ändå många. Jag valde att göra dem på pilatesboll för mina höftböjare brukar inte gilla de mängderna av situps när jag gör dem på golvet.
Passen gick att genomföra fast de var tuffa och idag var det dags för det stora testet.
Det gick galant och jag drog till och med iväg 50 extra. Jag minns inte exakt hur många jag gjorde för 4 veckor sedan när jag började passet men inte var det 250 st iaf så jag har höjt mig rätt bra.

Jag är ändå tveksam till 100 armhävningar, det känns som att situps kan man alltid att göra en till av men tar det stopp i armhävningar så tar det stopp. Däremot tror jag att man kommer höja sig betydligt även om man kanske inte klarar 100 st. Så kolla in hundredpushups.com, själv kan jag knappt bärga mig tills armen är läkt och jag kan testa det ordentligt.

Tennisarmbåge

Torsdagens besök hos superdoktor Ralf utmynnade i att jag nu vet vad som är fel på armen. Diagnosen är tennisarmbåge och om man bara låter handledens sträckarmuskler vara i absolut vila i en till två veckor ska det läka ut fint.

Nu är bara problemet att det där med absolut vila inte är så väldans enkelt som det låter. Man sträcker nämligen ut handen ganska ofta, inte bara då man tränar utan också i vanliga livet. Eller då man cyklar vilket jag känner ett visst behov av att göra rätt mycket ungefär en månad framöver. Segt.

Som om det inte är jobbigt nog att inte kunna styrketräna kommer snart sommaren och då vill jag ju rätt gärna vindsurfa, paddla och spela tennis och volleyboll.
Jävla Arm!

Lycka till David Villa

Valencias ikon och bäste spelare har lämnat. För Barcelona. I sådana här lägen skulle det ligga nära till hands att skriva att David Villa är en svikare, att han lämnar för pengar etc.

Så ser inte jag det. Han har gett Valencia så oerhört mycket och han stannade kvar efter att den fule holländaren nästan kört ner klubben i andraligan. Nu är de tillbaka där de hör hemma och han kan lämna med gott samvete. Han har dessutom skött det mycket snyggt, aldrig gnällt om att få byta klubb utan alltid sagt att det var upp till ledningen att bestämma om han skulle säljas eller inte.

Om man ändå var tvungna att sälja (Valencia har rätt taskig ekonomi) var det rätt att sälja nu. Villa är 28 år så hans prislapp kommer inte att stiga. Tycker dock att priset var lite lågt. Det ryktas om 400 miljoner. Kunde Barca lägga 400 miljoner +Etoo och Hleb för Zlatan förra året borde Valencia kunnat få med en spelare i dealen också tycker jag.

Apropå Zlatan ja, hade han lyckats lite bättre i år hade kanske inte Barca behövt köpa en ny forward överhuvudtaget.

Många Valenciafans gnäller för att Villa har bytt klubb och många är förbannade på Barca och tycker de är osportsliga som köper en av konkurrenternas bäste spelare.

Varför skulle inte en av världens absolut bästa forwards vilja spela för det bästa laget i världen? Det är där han hör hemma. Varför skulle det bästa laget i världen inte skaffa sig de bästa spelarna? Det kanske är därför de är bäst..

Självklart känns det tråkigt att han lämnar men jag är mer tacksam för att han inte stack tidigare än jag är besviken för att han lämnar nu.

Så lycka till El Guaje och tack för alla dina mål för Valencia!

Nästa säsong i en rödblå tröja

Trasig

Jag är knappt hel mellan hålen. Knäet är skrapat sen jag inte kom loss ur pedalerna (se tidigare inlägg. Skrapsåret slås upp varje gång jag jag spelar fotboll så strumpan ser ut som om jag snott den av Terry Butcher.

Efter 90 min på innermittfältet (där jag och Peter ägde första halvlek och blev överkörda i andra) gör det ont lite varstans i benen. Värst är vadkakan, som en lårkaka fast på vaden tätt följd av höften som värker efter en hockeyrövstackling. Division 7 är kanske inte den bästa serien i världen men det gör ont i närkamperna ändå.

Jobbigast är ändå underarmen. För några veckor sedan då jag sprungit lite för långt och inte kunde gå tog jag ut min frustration genom att rycka och dra i en kettlebell tills något gick sönder i armen. Sedan dess har jag försökt med vila och voltaren till ingen nytta men på torsdag är det besök hos superdoktor Ralf inbokat.

Det är inte lätt att bli gammal..

Möte med anka

Jag satt på en bänk och åt en macka igår. Vid bänken fanns en damm. I dammen fanns det ankor. En anka kom jobbigt nära mig. Han inkräktade gravt i min personliga zon, alltså det avstånd där det känns obekvämt att ha andra än sina allra närmaste.

Helvetesfågeln stod en knapp decimeter från min fot min och försökte stirra ihjäl mig. Jag fick känslan av att han laddade för att bita av mig foten. Då och då väste han elakt åt mig. Jag stampade till lite då och då för att han skulle fatta vinken. Det gjorde han inte (eller så sket han i det) utan bara fortsatte att stå där.

Det är jobbigt nog att ha människor på för nära avstånd och tydligen blev min fågelfobi inte helt botad av det där strutsritten i Sydafrika för det här var riktigt jobbigt.
Jag var oerhört nära att ge upp och gå därifrån men så förstod jag att det var en tävling mellan våra viljor. Då slog den till. Vinnarinstinkten. Aldrig att jag blir nerstirrad av en anka. Det tog all min vilja och självbehärskning att sitta kvar, att i lugn och ro äta upp och sedan gå därifrån lugnt och sansat men jag ser det som en seger. En liten seger men ändå en seger. Generalen-Fjäderfän: 1-0!

Styre åt folket

Vätternrundan närmar sig med stormsteg så det blev till att hosta upp en halv månadslön till stället med världens störigaste radioreklam (nämner dem inte eftersom jag inte får spons..)

Det tog ett tag att fatta hur man växlar och att man var tvungen att fila på skorna för att kunna klicka i dem i pedalerna men nu är jag igång och "vita blixten" som korplaget döpte mitt nya fordon till är ute och rullar.

Noterat från en och en halv veckas cyklande:
Nästan alla cyklister använder cykelhjälm. Det är bra.
Häromdagen när jag cyklade till jobbet var jag, i en klunga på tio, ensam om att inte ha hjälm. Påverkbar av grupptryck som jag är (och lite smart) har jag nu också skaffat hjälm. Finns ett bra skäl till nämligen:

..att är svårt att snabbt få loss fötterna när man behöver det som mest. Tex vid då man glömt av att fötterna sitter fast och man stannar vid ett rödljus.. Skrubbsåren kan man leva med men det är sjukt pinsamt att ligga där som en uppochnervänd sköldpadda.

Har man för mycket pengar och läggning för att prylnörda ska man titta lite närmare på cykling. Här finns möjligheter att gå loss ordentligt.

Det är roligare att cykla nerför än uppför.

Den där jävla champions...

Ingen Champions leaguetitel för Zlatan i år heller. Det sägs ju att ett av de viktigaste skälen till Barcelonaflytten var Zlatans vilja att vinna den mest prestigefyllda av klubblagstitlar. "Vad ska jag göra för att vinna den där jävla champions" lär han ha yttrat vid något tillfälle. Han trodde nog att det var löst genom att flytta till Barcelona men då gör självklart Inter en bragdturnering, slår ut Barca och går till final. Höjden av ironi? Tålamod är en dygd sägs det ju.

Speaking of tålamod och ironi: Arjen Robben och Wesley Sneijder ansågs inte duga i det nya Real Madrid. Vet inte om de hade för konstiga namn, för fula frisyrer eller sålde för lite tröjor för att få ingå i det nya galacticos men bort skulle de för att ge plats åt bl.a. Ronaldo och Kaka. Allt var upplagt för Real att med sina nya superstjärnor spela drömfinal på sin hemmaarena men som vanligt åkte köpegänget ut alltför tidigt i turneringen.
Robben och Sneijder får däremot spela Champions leaguefinal på Santiago Bernabeu med sina nya klubbar.

Helgrapport

Fredagens bloggkurs gav kanske inte så där jättemycket. Vi lärde oss skapa en blogg. That´s it. Så mycket kunde jag ju redan (så jag lät bli - har ju redan en som jag inte sköter). Men jag gjorde lite nytta och bytte färg på bakgrunden och uppdaterade lite. Jag kände att bloggen behövde en liten vår-makeover så här inför min nystart. Oftare än var 4e månad borde jag ju fixa tycker man.

Match i lördags. På ett soligt heden tog Käringön säsongens första trepoängare. Jag fick starta som innermitt, lyckades göra mål och fick spela mittback (?!) som belöning. Mycket oväntat. Ännu mer oväntat var att vi inte släppte in mål under mitt förhoppningsvis tillfälliga vikariat som försvarsgeneral.

På kvällen var vi på middag hos en av Johannas kompisar. Vi spelade Risky Business ett frågespel med inslag av poker. Jag brukar vara skaplig på frågespel men det här lärarjobbet verkar ha gjort underverk. Jag kunde allt. Det är ju alltid gott att vinna men det blev nästan pinsamt till slut och jag hoppas jag inte framstod alltför mycket som en dryg besserwisser. Eller som en psykopat då Johanna retade upp min vinnarskalle och belönades med onda ögat efter att ha sabbat för mig.

I förra inlägget skrev jag att Roma håller på att vinna ligan bara för att jag inte följt dem i år. Så vad händer? Jag börjar hoppas och direkt får de stryk hemma mot Sampdoria och Inter går upp i serieledning. Jag ber om ursäkt alla Romafans, jag ska fortsätta hålla mig undan säsongen ut.

Comeback

Så var det dags för comeback igen, var ju bara 4 månader sen jag skrev något senast. Vi har studiedag på skolan idag och jag ska lära mig lite IT. Vi fick välja olika grupper och jag valde blogging. Nu vet jag ju ungefär vad det innebär att blogga men kanske kan man få något tips om hur man uppdaterar sin blogg oftare.. eller något om hur man använder den i skolarbetet kanske.

Första säsongen sen 00/01 jag inte följer Roma på ett närmast maniskt vis verkar det som att de går och vinner ligan igen. Nu är inget klart än men de har ett grymt bra läge iaf.