Allt som händer händer av ett skäl. Detta skäl kan vara slumpmässigt, vagt eller extremt tydligt men varje handling får en konsekvens.
Om Mme Marumo; head of economic subjects, lärare på Mogakolidi, dum, lat och allmänt kass människa, inte kommer till jobbet på måndag utan istället hittas avlivad skulle det kunna ha följande dialog som orsak:
Jonas Hammerskog (JH): - Hej Mme Marumo, skulle du, när du har tid, kunna berätta för oss vilka av de här videoklippen på den här listan som är bra och vilka som är dåliga så att vi kan förbättra innehållet på telefonerna vi gett dig och dina elever och därmed förbättra undervisningen i de ämnen du är ansvarig för?
MMe Marumo (MM): -Videos?
JH: -Ja, videoklippen som vi lagt på elevernas telefoner så att de ska få tillgång till mer material, hela tiden.
MM-Men varför använder ni inte telefonerna när lärarna är borta?
JH: -Det gör vi.
MM: - Jaha. Men var är TV:n?
JH: - ?
MM: -Som ni visar videor på?
JH: -Det är det vi använder telefonerna till. Det var därför vi höll en 4timmars workshop med dig och de andra lärarna för en månad sedan. Det är därför vi bett dig om instruktioner gällande innehåll. Det är därför vi försökt få till ett individuellt samtal med dig. Det är därför vi gett dig en telefon. Det är därför vi är här.
MM: -Jag har inte tid. Förresten kan du skriva av de här jättelånga listorna med felstavade, afrikanska namn skrivna med skitdålig, oläsbar handstil och sedan skriva ut det åt mig. Det är väl därför ni är här?
Ok, den sista meningen är påhittad (resten är sann) men Mme Marumo är den av lärarna som oftast kommit och bett oss om olika liknande tjänster och uppenbarligen har hon inte lyssnat ett ord på vad vi sagt eller brytt sig ett dugg om vad vi gör på skolan. Tyvärr (eller kanske som tur var..) hörde jag inte dialogen live men Jonas var INTE glad när han återberättade.
Ett annat exempel på orsak och verkan:
Orsak: Fredagskväll, Rocky IV, Stallone och Dolph i toppform, träningsmontage med 80-talsmusik och 225g chokolate chip cookies.
Verkan: Fredag 23:30; hopprep, burpees och Apripper X. Lördag morgon; Crazy 8s circuit innan frukost.
lördag 25 februari 2012
måndag 13 februari 2012
The sweet pain of Kroppsviktsträning
För att ni inte ska tro att allt jag gör här är att läsa böcker kommer här ett inlägg om träning. Tror att det var ett tag sen sist. I höstas körde jag mest träning med enbart kroppsvikt, här fanns ett litet gym på lodgen men det var aldrig öppet. Så det blev mycket chins, armhävningar och olika hoppvarianter.
När jag kom tillbaka till Mafikeng hade de fixat till och öppnat upp gymmet så jag har kört 4 gympass plus tre timmar squash per vecka där sedan mitten av januari. Nej jag har inget liv, jag vet..
Förra veckan bestämde jag mig för att ändra rutinerna lite och körde och två skivstångskomplex och två cirkelpass istället för den traditionella styrketräningen. Galet jobbigt var det.
Det fick mig att minnas hur jobbigt det var med Armytraining som jag körde för några år sedan. Hade man inte gjort det på ett tag var det rena döden. Nästa gång man körde var lättare (inte lätt dock, det är bland det tuffaste jag gjort) men missade man en vecka var det som att vara tillbaka på noll igen.
Jag tror att det är kombinationen av mjölksyra, explosiva helkroppsövningar, svårighet att andas under övningarna och extremt lite vila som gör det så jobbigt. Väldigt få är vana vid att anstränga sig på det sättet. Få gillar smaken av blod i munnen men när man är klar med passet är det en sjukt skön känsla. Många testar en gång och aldrig mer. Andra blir fast.
Här är mitt favoritpass iaf. Ett pass jag hittat på nätet och sen ändrat om lite. Kräver en stång att hänga i. Ingen vila mellan övningarna.
8 burpees (gör inte armhävningen, satsa på fart istället)
8 pullups
8 utfallshopp
8 armhävningar med klapp
8 tuckjumps (från böjda knän: upphopp med höga knän)
8 toes-to-bar (Häng i armarna, lyft benen och toucha stången)
8 180jumps (från böjda knän: hoppa och vrid ett halvt varv i luften)
8 spiderpushups (armhävning, i bottenläget lyfter man ena benet och touchar armbågen med knät)
60 sekunder planka
Vila 60-90 sekunder och kör igen. 5 varv totalt.
Försök få ett flyt med så få avbrott som möjligt.
Enskilt är inte 8 reps av de övningarna så extremt jobbiga men ihop blir det tufft. Pulsen är konstant hög och från och med klapparmhävningarna börjar det bli knepigt att andas. Tips här är att andas så aktivt som möjligt.
Testa och säg vad du tycker om passet om du är sugen på lite variation i träningen. Gillar du det så finns det mer:)
När jag kom tillbaka till Mafikeng hade de fixat till och öppnat upp gymmet så jag har kört 4 gympass plus tre timmar squash per vecka där sedan mitten av januari. Nej jag har inget liv, jag vet..
Förra veckan bestämde jag mig för att ändra rutinerna lite och körde och två skivstångskomplex och två cirkelpass istället för den traditionella styrketräningen. Galet jobbigt var det.
Det fick mig att minnas hur jobbigt det var med Armytraining som jag körde för några år sedan. Hade man inte gjort det på ett tag var det rena döden. Nästa gång man körde var lättare (inte lätt dock, det är bland det tuffaste jag gjort) men missade man en vecka var det som att vara tillbaka på noll igen.
Jag tror att det är kombinationen av mjölksyra, explosiva helkroppsövningar, svårighet att andas under övningarna och extremt lite vila som gör det så jobbigt. Väldigt få är vana vid att anstränga sig på det sättet. Få gillar smaken av blod i munnen men när man är klar med passet är det en sjukt skön känsla. Många testar en gång och aldrig mer. Andra blir fast.
Här är mitt favoritpass iaf. Ett pass jag hittat på nätet och sen ändrat om lite. Kräver en stång att hänga i. Ingen vila mellan övningarna.
8 burpees (gör inte armhävningen, satsa på fart istället)
8 pullups
8 utfallshopp
8 armhävningar med klapp
8 tuckjumps (från böjda knän: upphopp med höga knän)
8 toes-to-bar (Häng i armarna, lyft benen och toucha stången)
8 180jumps (från böjda knän: hoppa och vrid ett halvt varv i luften)
8 spiderpushups (armhävning, i bottenläget lyfter man ena benet och touchar armbågen med knät)
60 sekunder planka
Vila 60-90 sekunder och kör igen. 5 varv totalt.
Försök få ett flyt med så få avbrott som möjligt.
Enskilt är inte 8 reps av de övningarna så extremt jobbiga men ihop blir det tufft. Pulsen är konstant hög och från och med klapparmhävningarna börjar det bli knepigt att andas. Tips här är att andas så aktivt som möjligt.
Testa och säg vad du tycker om passet om du är sugen på lite variation i träningen. Gillar du det så finns det mer:)
torsdag 9 februari 2012
Viss framgång och nya konflikter
Projektet har tagit några steg framåt det sista. Först och främst har vi fått ihop 2 Gb riktigt bra dokument och pedagogiska filmer (mest Khan Academy, kolla på youtube om ni är nyfikna) som ska komplettera den ordinarie undervisningen för matrics,avgångseleverna. En del små hårdvaruproblem har uppstått men vi har lyckats lösa det också.
Efter workshopen om vad man kan göra med mobiltelefonerna har nu äntligen några lärare själva börjat utnyttja dem i klassrummet och kommit med egna idéer. En lärare refererar till dikter och dokument som vi lagt på telefonerna under lektionerna. Det låter kanske inte så märkvärdigt men att telefonerna aktivt används av lärare under läroplansbaserade lektioner är ett stort steg åt rätt håll.
En annan lärare (som slarvade bort vår volleyboll och som vi inte har så höga tankar om f.ö.) kom på något mer nyskapande. Idag håller presidenten tal och i vanliga fall har de stackars eleverna fått skriva ner hela talet. Vet inte vad ni vet om afrikansk retorik men det är ingen uppgift jag avundas dem direkt.. I år kommer de istället att spela in talet med hjälp av sina smartphones. Kanske ska detta old-school-skrivas-ner senare men bara att läraren tänker i nya banor och använder telefonerna för att göra lärande till en roligare upplevelse är ytterligare ett steg i rätt riktning för oss.
Något som inte blivit bättre är rektorn. Han har aldrig varit min favoritmänniska direkt och det blev inte bättre för några veckor sedan då vi hade en rätt hetsig diskussion om barnaga (se "He who spares his rod" tidigare). Idag var det dags igen.
Temat för dagen blev rasism. Ett inte helt okontroversiellt ämne här nere. Hela diskussionen går knappast att återge rättvist utan att missa viktiga detaljer men för att göra en lång historia något mindre lång gick det till ungefär så här:
Det började med att rektorn klagade på att han inte fick visum till Schweiz förra sommaren. Något han med jämna mellanrum ställer oss till svars för. Varför vi ska svara på hans frågor vet jag inte eftersom han inte lyssnar alls på våra svar utan vet allt själv.
Skälet var förstås att i Schweiz är man rasister. Det är man i hela Europa. Dock inte lika mycket i Sverige som i övriga Europa eftersom vi inte hade kolonier i Afrika men lite rasister är vi allt ändå.
Att en majoritet av Européer är rasister (exakt 2/3 av någon anledning..) vet rektorn med säkerhet eftersom vi har en historia av kolonialism och han inte blev insläppt i Schweiz.
Det räcker så. Så är det.
Hans oändliga visdom fortsätter att ösas över oss: Det tar alltid 342 år att bli av med rasism, 1652 till 1994 i Sydafrikas fall, så vi Européer är rasister genom vår historia. Om det finns lite rasister i ett land smittar det av sig på alla andra. Våra föräldrar är rasister eftersom de inte gjorde tillräckligt för att stoppa Apartheid. I Sverige tar man inte en svart man i hand eller bjuder hem honom till sitt hem eftersom vissa av oss är rasister. I en film han såg om slaveri var de vita jätte-elaka. Nazi-Tyskarna var onda så därför är alla européer rasister. Svarta är faktiskt människor och inte apor, vilket vi förstås håller med om men nu är han igång och vi ska övertygas; han går inte att hejda. Och så fortsätter det i all oändlighet..
Helt plötsligt får vi lov att prata:
Han vill att vi ska göra ett generellt utlåtande om svarta afrikaner. Vi vägrar och hävdar att det är rätt fördomsfullt att tala om hur människor är beroende på var de kommer ifrån och vilken ras de tillhör. Ironin i detta gick tyvärr förlorad. Baserat på honom hade jag inte haft mycket positivt att säga heller.
Jag håller mig rätt lugn och sansad genom hela diskussionen (lyckas att INTE säga "I pity Africa" en enda gång) och gör bara några få inlägg när det ges en chans. Jag har ju försökt diskutera med honom förut och det är helt enkelt inte värt min energi. Han vet ju allt och lyssnar inte på någon annan och eftersom han kan göra oändligt långa utsvävningar och konstiga abstrakta liknelser så vinner han alla diskussioner med sitt överlägsna intellekt. Punkt slut.
Däremot kokar jag inombords. Både för att jag känner mig förolämpad och för att jag satt mig i en situation där jag måste jobba med idioten.
När jag blir som mest förbannad gäller det att påminna sig om att det inte är för rektorns skull vi är här och jobbar. Vi gör nytta för eleverna och vi driver långsamt något framåt som kan bli riktigt bra i framtiden. Men rektorn gör det inte enklare precis.
Efter workshopen om vad man kan göra med mobiltelefonerna har nu äntligen några lärare själva börjat utnyttja dem i klassrummet och kommit med egna idéer. En lärare refererar till dikter och dokument som vi lagt på telefonerna under lektionerna. Det låter kanske inte så märkvärdigt men att telefonerna aktivt används av lärare under läroplansbaserade lektioner är ett stort steg åt rätt håll.
En annan lärare (som slarvade bort vår volleyboll och som vi inte har så höga tankar om f.ö.) kom på något mer nyskapande. Idag håller presidenten tal och i vanliga fall har de stackars eleverna fått skriva ner hela talet. Vet inte vad ni vet om afrikansk retorik men det är ingen uppgift jag avundas dem direkt.. I år kommer de istället att spela in talet med hjälp av sina smartphones. Kanske ska detta old-school-skrivas-ner senare men bara att läraren tänker i nya banor och använder telefonerna för att göra lärande till en roligare upplevelse är ytterligare ett steg i rätt riktning för oss.
Något som inte blivit bättre är rektorn. Han har aldrig varit min favoritmänniska direkt och det blev inte bättre för några veckor sedan då vi hade en rätt hetsig diskussion om barnaga (se "He who spares his rod" tidigare). Idag var det dags igen.
Temat för dagen blev rasism. Ett inte helt okontroversiellt ämne här nere. Hela diskussionen går knappast att återge rättvist utan att missa viktiga detaljer men för att göra en lång historia något mindre lång gick det till ungefär så här:
Det började med att rektorn klagade på att han inte fick visum till Schweiz förra sommaren. Något han med jämna mellanrum ställer oss till svars för. Varför vi ska svara på hans frågor vet jag inte eftersom han inte lyssnar alls på våra svar utan vet allt själv.
Skälet var förstås att i Schweiz är man rasister. Det är man i hela Europa. Dock inte lika mycket i Sverige som i övriga Europa eftersom vi inte hade kolonier i Afrika men lite rasister är vi allt ändå.
Att en majoritet av Européer är rasister (exakt 2/3 av någon anledning..) vet rektorn med säkerhet eftersom vi har en historia av kolonialism och han inte blev insläppt i Schweiz.
Det räcker så. Så är det.
Hans oändliga visdom fortsätter att ösas över oss: Det tar alltid 342 år att bli av med rasism, 1652 till 1994 i Sydafrikas fall, så vi Européer är rasister genom vår historia. Om det finns lite rasister i ett land smittar det av sig på alla andra. Våra föräldrar är rasister eftersom de inte gjorde tillräckligt för att stoppa Apartheid. I Sverige tar man inte en svart man i hand eller bjuder hem honom till sitt hem eftersom vissa av oss är rasister. I en film han såg om slaveri var de vita jätte-elaka. Nazi-Tyskarna var onda så därför är alla européer rasister. Svarta är faktiskt människor och inte apor, vilket vi förstås håller med om men nu är han igång och vi ska övertygas; han går inte att hejda. Och så fortsätter det i all oändlighet..
Helt plötsligt får vi lov att prata:
Han vill att vi ska göra ett generellt utlåtande om svarta afrikaner. Vi vägrar och hävdar att det är rätt fördomsfullt att tala om hur människor är beroende på var de kommer ifrån och vilken ras de tillhör. Ironin i detta gick tyvärr förlorad. Baserat på honom hade jag inte haft mycket positivt att säga heller.
Han anklagar aldrig mig och Jonas rakt ut för att vara rasister men det är hela tiden "you europeans, you in Sweden" Man känner sig rätt påhoppad efter ett tag även om jag inte tror att det egentligen är hans avsikt.
Jag håller mig rätt lugn och sansad genom hela diskussionen (lyckas att INTE säga "I pity Africa" en enda gång) och gör bara några få inlägg när det ges en chans. Jag har ju försökt diskutera med honom förut och det är helt enkelt inte värt min energi. Han vet ju allt och lyssnar inte på någon annan och eftersom han kan göra oändligt långa utsvävningar och konstiga abstrakta liknelser så vinner han alla diskussioner med sitt överlägsna intellekt. Punkt slut.
Däremot kokar jag inombords. Både för att jag känner mig förolämpad och för att jag satt mig i en situation där jag måste jobba med idioten.
När jag blir som mest förbannad gäller det att påminna sig om att det inte är för rektorns skull vi är här och jobbar. Vi gör nytta för eleverna och vi driver långsamt något framåt som kan bli riktigt bra i framtiden. Men rektorn gör det inte enklare precis.
torsdag 2 februari 2012
Cykeltjuven
Det är rena rama boktipsarbloggen här nu. Detta för att jag läst ut ännu en av inspirationsböckerna jag fick i födelsedagspresent.
Det gick fort. Nästan 400 sidor på några dagar. Det betyder att boken är bra. Till och med riktigt bra. Boken det handlar om är Zlatans självbiografi. Författaren behöver väl ingen närmare presentation. Hans fotbollskarriär är otroligt imponerande. Betydligt mer imponerande än hans finter, individuella priser och mängden mål han gjort (som bortsett från några säsonger inte är så otrolig) är det faktum att sedan han blev proffs i Ajax har vunnit ligan alla säsonger utom en. Dessutom som mycket bidragande spelare. Rätta mig om jag har fel men jag tror att det är helt unikt i modern fotboll. Fotbollspelaren är alltså sjukt imponerande. Hur är det med människan?
Man får en känsla av att det verkligen är Zlatan som skrivit själv. Boken är inte på något sätt politiskt korrekt. Zlatan brukar säga vad han känner för i intervjuer och han gör detsamma i bokform. Ett problem med många självbiografier är att de känns något vinklade för att få personen den handlar om att framstå i bättre dager.
Så är INTE fallet här. Zlatan är inte ute efter att framstå som mer sympatisk, han bara berättar sin historia. Om hur han snodde cyklar som barn. Om hur föräldrar till hans tidiga "lagkompisar" försökte få bort honom från klubben. Om hur han skojsparkar sina kompisar (Chippen och Cassano) i huvet. Om hur han säger till Guardiola att han inte har pungkulor och att Pep bajsar på sig för Mourinho (mogna uttryck..). Om hur han spelar X-box i timmar. Om hur han vansinneskör sina sportbilar. Om hur han skäller på sina lagkamrater. Om vad han tycker om bl.a Ljungberg och Van der Vart. Det är fruktansvärt underhållande men man blir inte mer sympatiskt inställd till personen. Det är skönt på något sätt. Känns ärligt.
Närmast ett mantra i boken är att Zlatan inte är någon vanlig svensk kille som följer regler. Som alltid passar in. Han är en tuff kille från Rosengård. Han är en krigare. Han har alltid fått kämpa dubbelt så hårt för allt han velat ha. Han drivs av ilska och revanschlusta. Han har minsann inte haft det lätt. Det blir lite lätt upprepande men det är en viktig del av vem han är och förklarar ganska mycket. Vid ett tillfälle blir det närmast komiskt då han jämför sin uppväxt med Robinhos. Nog att Rosengård kan vara tufft men det är väl inte favelan i Rio direkt.. (Fast vad vet jag, en vanlig svensk kille från Kärna).
Men boken handlar inte bara om hur tuff han är. Han bjuder också på sig själv genom en del dråpliga historier som hur han däckade i badkaret när Trezeguet lurade honom att dricka vodkashots och hur det gick var att åka på skidsemester i snobbiga St Moritz.
Boken ger en mycket intressant inblick i hur spelet bakom kulisserna fungerar vid övergångar, han har ju bytt klubb ett par gånger.. Den beskriver också de olika klubbar han spelat i, tränare han haft och spelare han mött. Spelare och ledare blir människor, inte bara ansikten på TV. Detta är den intressantaste delen enligt mig och hade gärna fått mer plats.
Blev ett långt inlägg det här. För att sammanfatta kan man säga så här: En mycket läsvärd bok om en otrolig fotbollspelare och väldigt speciell människa. Antingen du gillar Zlatan eller inte är det underhållning garanterad.
Det gick fort. Nästan 400 sidor på några dagar. Det betyder att boken är bra. Till och med riktigt bra. Boken det handlar om är Zlatans självbiografi. Författaren behöver väl ingen närmare presentation. Hans fotbollskarriär är otroligt imponerande. Betydligt mer imponerande än hans finter, individuella priser och mängden mål han gjort (som bortsett från några säsonger inte är så otrolig) är det faktum att sedan han blev proffs i Ajax har vunnit ligan alla säsonger utom en. Dessutom som mycket bidragande spelare. Rätta mig om jag har fel men jag tror att det är helt unikt i modern fotboll. Fotbollspelaren är alltså sjukt imponerande. Hur är det med människan?
Man får en känsla av att det verkligen är Zlatan som skrivit själv. Boken är inte på något sätt politiskt korrekt. Zlatan brukar säga vad han känner för i intervjuer och han gör detsamma i bokform. Ett problem med många självbiografier är att de känns något vinklade för att få personen den handlar om att framstå i bättre dager.
Så är INTE fallet här. Zlatan är inte ute efter att framstå som mer sympatisk, han bara berättar sin historia. Om hur han snodde cyklar som barn. Om hur föräldrar till hans tidiga "lagkompisar" försökte få bort honom från klubben. Om hur han skojsparkar sina kompisar (Chippen och Cassano) i huvet. Om hur han säger till Guardiola att han inte har pungkulor och att Pep bajsar på sig för Mourinho (mogna uttryck..). Om hur han spelar X-box i timmar. Om hur han vansinneskör sina sportbilar. Om hur han skäller på sina lagkamrater. Om vad han tycker om bl.a Ljungberg och Van der Vart. Det är fruktansvärt underhållande men man blir inte mer sympatiskt inställd till personen. Det är skönt på något sätt. Känns ärligt.
Närmast ett mantra i boken är att Zlatan inte är någon vanlig svensk kille som följer regler. Som alltid passar in. Han är en tuff kille från Rosengård. Han är en krigare. Han har alltid fått kämpa dubbelt så hårt för allt han velat ha. Han drivs av ilska och revanschlusta. Han har minsann inte haft det lätt. Det blir lite lätt upprepande men det är en viktig del av vem han är och förklarar ganska mycket. Vid ett tillfälle blir det närmast komiskt då han jämför sin uppväxt med Robinhos. Nog att Rosengård kan vara tufft men det är väl inte favelan i Rio direkt.. (Fast vad vet jag, en vanlig svensk kille från Kärna).
Men boken handlar inte bara om hur tuff han är. Han bjuder också på sig själv genom en del dråpliga historier som hur han däckade i badkaret när Trezeguet lurade honom att dricka vodkashots och hur det gick var att åka på skidsemester i snobbiga St Moritz.
Boken ger en mycket intressant inblick i hur spelet bakom kulisserna fungerar vid övergångar, han har ju bytt klubb ett par gånger.. Den beskriver också de olika klubbar han spelat i, tränare han haft och spelare han mött. Spelare och ledare blir människor, inte bara ansikten på TV. Detta är den intressantaste delen enligt mig och hade gärna fått mer plats.
Blev ett långt inlägg det här. För att sammanfatta kan man säga så här: En mycket läsvärd bok om en otrolig fotbollspelare och väldigt speciell människa. Antingen du gillar Zlatan eller inte är det underhållning garanterad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
