Efter workshopen om vad man kan göra med mobiltelefonerna har nu äntligen några lärare själva börjat utnyttja dem i klassrummet och kommit med egna idéer. En lärare refererar till dikter och dokument som vi lagt på telefonerna under lektionerna. Det låter kanske inte så märkvärdigt men att telefonerna aktivt används av lärare under läroplansbaserade lektioner är ett stort steg åt rätt håll.
En annan lärare (som slarvade bort vår volleyboll och som vi inte har så höga tankar om f.ö.) kom på något mer nyskapande. Idag håller presidenten tal och i vanliga fall har de stackars eleverna fått skriva ner hela talet. Vet inte vad ni vet om afrikansk retorik men det är ingen uppgift jag avundas dem direkt.. I år kommer de istället att spela in talet med hjälp av sina smartphones. Kanske ska detta old-school-skrivas-ner senare men bara att läraren tänker i nya banor och använder telefonerna för att göra lärande till en roligare upplevelse är ytterligare ett steg i rätt riktning för oss.
Något som inte blivit bättre är rektorn. Han har aldrig varit min favoritmänniska direkt och det blev inte bättre för några veckor sedan då vi hade en rätt hetsig diskussion om barnaga (se "He who spares his rod" tidigare). Idag var det dags igen.
Temat för dagen blev rasism. Ett inte helt okontroversiellt ämne här nere. Hela diskussionen går knappast att återge rättvist utan att missa viktiga detaljer men för att göra en lång historia något mindre lång gick det till ungefär så här:
Det började med att rektorn klagade på att han inte fick visum till Schweiz förra sommaren. Något han med jämna mellanrum ställer oss till svars för. Varför vi ska svara på hans frågor vet jag inte eftersom han inte lyssnar alls på våra svar utan vet allt själv.
Skälet var förstås att i Schweiz är man rasister. Det är man i hela Europa. Dock inte lika mycket i Sverige som i övriga Europa eftersom vi inte hade kolonier i Afrika men lite rasister är vi allt ändå.
Att en majoritet av Européer är rasister (exakt 2/3 av någon anledning..) vet rektorn med säkerhet eftersom vi har en historia av kolonialism och han inte blev insläppt i Schweiz.
Det räcker så. Så är det.
Hans oändliga visdom fortsätter att ösas över oss: Det tar alltid 342 år att bli av med rasism, 1652 till 1994 i Sydafrikas fall, så vi Européer är rasister genom vår historia. Om det finns lite rasister i ett land smittar det av sig på alla andra. Våra föräldrar är rasister eftersom de inte gjorde tillräckligt för att stoppa Apartheid. I Sverige tar man inte en svart man i hand eller bjuder hem honom till sitt hem eftersom vissa av oss är rasister. I en film han såg om slaveri var de vita jätte-elaka. Nazi-Tyskarna var onda så därför är alla européer rasister. Svarta är faktiskt människor och inte apor, vilket vi förstås håller med om men nu är han igång och vi ska övertygas; han går inte att hejda. Och så fortsätter det i all oändlighet..
Helt plötsligt får vi lov att prata:
Han vill att vi ska göra ett generellt utlåtande om svarta afrikaner. Vi vägrar och hävdar att det är rätt fördomsfullt att tala om hur människor är beroende på var de kommer ifrån och vilken ras de tillhör. Ironin i detta gick tyvärr förlorad. Baserat på honom hade jag inte haft mycket positivt att säga heller.
Han anklagar aldrig mig och Jonas rakt ut för att vara rasister men det är hela tiden "you europeans, you in Sweden" Man känner sig rätt påhoppad efter ett tag även om jag inte tror att det egentligen är hans avsikt.
Jag håller mig rätt lugn och sansad genom hela diskussionen (lyckas att INTE säga "I pity Africa" en enda gång) och gör bara några få inlägg när det ges en chans. Jag har ju försökt diskutera med honom förut och det är helt enkelt inte värt min energi. Han vet ju allt och lyssnar inte på någon annan och eftersom han kan göra oändligt långa utsvävningar och konstiga abstrakta liknelser så vinner han alla diskussioner med sitt överlägsna intellekt. Punkt slut.
Däremot kokar jag inombords. Både för att jag känner mig förolämpad och för att jag satt mig i en situation där jag måste jobba med idioten.
När jag blir som mest förbannad gäller det att påminna sig om att det inte är för rektorns skull vi är här och jobbar. Vi gör nytta för eleverna och vi driver långsamt något framåt som kan bli riktigt bra i framtiden. Men rektorn gör det inte enklare precis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar