Hej då Mafikeng

Har nu lämnat Mafikeng och sitter på Oliver Tambo Airport i Johannesburg och väntar på att åka hem. Ska göra det i ungefär 8 och en halv timme till.

Nu är det alltså nästan klart. Om lite drygt ett dygn är jag i Karlskrona. En otrolig upplevelse går mot sitt slut. Allt har verkligen inte varit fantastiskt hela tiden, jag har längtat hem mycket, saknat Johanna något fruktansvärt och stundtals varit väldigt frustrerad men jag ångrar inte att jag åkte.

Jag har fått uppleva mängder med saker jag aldrig skulle gjort som lärare i Sverige, tagit del av en helt annan kultur och varit med om att påbörja något bra. För vad vi gjort är bra. Om det utnyttjas rätt kommer vår Mobile Learning göra nytta lång tid framöver. Hoppas bara att de som kommer efter oss kan förvalta det. Grunden finns där nu och jag känner att vi kunde inte gjort mer. Jag åker härifrån nöjd med jobbet vi gjort.

Jag har ju också fått stillat min nyfikenhet. Hade jag inte tagit chansen att åka nu när jag fick den hade jag för alltid undrat hur det skulle vara. Nu slipper jag undra. Jag vet.

Ibland kan det också vara bra att komma bort för att veta hur bra man har det hemma. Jag har alltid varit en person som längtat bort, som velat uppleva nya saker (familjedrag?). Men här har jag insett att borta är bra men hemma bäst. Jag längtar nu efter ett liv i Göteborg med fästmö, ny lägenhet och jobbsökning. Tänk om jag kan hitta ett fast jobb och stanna i mer än ett år, det vore väl nåt..

Ses hemma snart!

Big Showdown In Little Mafikeng

Det har byggts upp länge nu. Flera gånger i veckan har det smällt. Hårt. Hårda ord, svordomar, svett, testosteron och en del blod. Taktik och tricks, planer och motdrag. Positionering. Fullt fokus, inget annat spelar någon roll. Stenhård kamp, man mot man. Eye of the tiger. Winner takes it all. No points for second place. Igår stod det slutgiltiga slaget i en sliten hall med dåligt ljus.

Gammal är fortfarande äldst. Härdad fysik vann mot ungdomlig entusiasm. Snabbhet besegrade räckvidd. Vinnarskallen var bäst när det gällde. Den här gången. En dag i framtiden kan rollerna mycket väl vara ombytta.

Squash. Något jag verkligen kommer sakna när jag åker hem.

Slutspurt

Har inte skrivit på ett tag nu. Känns inte som det hänt så mycket utan bara lunkat på i vanlig, långsam takt och då blir det såna här uppehåll ibland.

Tiden går långsamt på jobbet. Vi är i stort sett klara med det vi kan göra, telefoninnehåll och överlämning till lokala förmågor. Ska bara snygga till några utvärderingar och rapporter. Samtidigt driver vi ju biblioteket men av någon anledning kommer inte så många hit och pluggar ordentligt. Mest en massa sjuor som sitter och låtsas läsa. Ändå är det exam-tider igen men eleverna kanske inte satsar lika hårt i slutet på termin 1 som i slutet på termin 4.

All fritid går åt till att titta på Lost (+träning och squash förstås). Jag har medvetet undvikit denna serie länge. Inte för att den inte verkade bra när den kom men jag ville veta att den avslutades på ett vettigt sätt innan jag lade tid på att följa den. Jag fick löfte om att den var sevärd och den har kommit väl till pass här. Bra gjord, spännande och inte så lite förvirrande. Ett mindre missöde med två saknade säsonger och Kalahari.coms inte-så-snabba-leverans har dock gjort att vi fått trycka extremt mycket det sista för att hinna klart innan onsdag då Jonas och Agnes åker hem.
Tror vi har sju avsnitt kvar och om man inte får väldigt mycket svar på väldigt många frågor i slutet kommer jag bli väldigt lost.

Rektorn tog några nya weirdo-poäng när han gjorde en 180-graders sväng på vägen till skolan idag och plockade upp en påkörd surikat och slängde in i bakluckan (rätt nära Jonas väska). Inget nytt där med andra ord..

Tre arbetsdagar kvar nu, måndag-onsdag. Sedan närmare två dagars resa innan jag kommer till Karlskrona på fredag eftermiddag. Slutspurten har börjat.

Köande och hemlängtan

Jag längtar hem rätt mycket nu. Har varit borta länge. Saknar mycket. Det känns som vi är mycket nära att uppnå det som är rimligt. Idag är det exakt en månad kvar innan jag är hemma. 1e april är det tänkt att jag ska vara tillbaka på svensk mark.

Hemlängtan går förstås upp och ner hela tiden men sällan är den så påtaglig som då man står i kö. Köande är lite av en konstform här. Trots mina 6 månader här (känns längre..) har jag inte lagt mig till med afrikanskt, oändligt tålamod ännu. Jag blir helt enkelt galet frustrerad när jag står i en kö och det inte händer någonting. Inte för att jag har så mycket bättre saker att göra men allt är bättre än att köa. Dessutom måste man köa rätt mycket oftare och rätt mycket längre än man är van vid hemifrån.

Idag fick jag köa vid två tillfällen och det är max för vad som är genomförbart.
Först ut var banken. Jag har åkt tidsmaskin och lyckats lägga vantarna på en check som jag skulle sätta in på chefens konto. Att sätta in pengar på chefens konto innebär att man inte ska använda den bank som finns inom gångavstånd utan den som man måste åka svettig minibusstaxi ifrån. Chefen känner nån på just den banken som kan fixa transfern snabbare/billigare och idag var det visst prioriterat. Ytterligare ett glädjeämne alltså, minibuss är jättenice.
När man står där, lätt svettig efter en varm biltur och har köat i 45 min tillsammans med en hord folk som ska sätta in sina pengar eller göra en överföring eller nåt annat simpelt och två av sju kassor är öppna saknar man ett land i norr med fungerande internetbank rätt mycket.

Kö nummer två var i mataffären. Smet in på hemvägen för att köpa bananer och biltong (torkat kött, sjukt gott). Eftersom jag bara hade två varor och kontanter gick jag till "snabb"kassan. Snabbkassan krånglar alltid, jag borde ha lärt mig men jag gav den en chans till. Bara tanken på att något skulle gå snabbt här är ett skämt så självklart går det inte snabbt i snabbkassan heller.

Tror det var tre pers för mig i kön. Borde ju gå ganska fort. I teorin. Nr ett lyckades nog ta sig igenom på normal tid, jag lade inte märke till att det tog konstigt lång tid iaf. Nr två hade nog 15 varor som det tog väldigt lång tid att flytta från kundvagnen till disken. Disken var förstås inte gjord för 15 olika tvättmedelspaket (eftersom det var en snabbkassa..) och det var trixigt för den stackars expediten att lyckas skanna alla 15 paketen. Speciellt eftersom hon rörde sig i slowmotion. Till slut blev hon klar iaf . Vid det här laget var jag duktig trött på att stå i kö och det var nog kärringen bakom mig också eftersom hon ständigt växlade mellan att trampa mig på hälarna och försöka smyga förbi mig i kön. Personen framför mig skulle köpa en limpa. Och betala med kort vilket man egentligen inte ska i "snabb"kassan men det var visst ok idag. Jag förstår fortfarande inte hur det kunde ta så lång tid som det gjorde. En vara, en kortdragning, minst 5 min.
Min tur: fram med två grejer, blip-blip, cash i handen , växel tillbaka, klar på 30 sekunder. Hur svårt kan det vara? Jag förstår bara inte hur så enkla standardgrejer kan ta så lång tid men det gör det. Varje gång.

Om en månad är jag tillbaka hemma med internetbank och självskanning igen. Längtar.