Länge sen jag skrev nu. Det blev liksom inte att jag kom igång efter att jag kom hem från Afrika i våras. Nyss var jag av en anledning inne och kollade statistiken och såg att 141 pers varit inne den här månaden och följt en stendöd blogg. Hyggligt av er, ledsen att jag inte skrivit nåt för er.
Med nytt jobb, en timmes resväg enkel väg, en totalrenovering att göra, ett bröllop att planera och iaf en önskan om att träna 6 dagar i veckan blir det svårt att hinna med. Så enkelt är det. Tyvärr. Kanske ändras i framtiden för jag gillar att blogga men just nu hinner jag helt enkelt inte. Vi hörs!
tisdag 30 oktober 2012
torsdag 22 mars 2012
Hej då Mafikeng
Har nu lämnat Mafikeng och sitter på Oliver Tambo Airport i Johannesburg och väntar på att åka hem. Ska göra det i ungefär 8 och en halv timme till.
Nu är det alltså nästan klart. Om lite drygt ett dygn är jag i Karlskrona. En otrolig upplevelse går mot sitt slut. Allt har verkligen inte varit fantastiskt hela tiden, jag har längtat hem mycket, saknat Johanna något fruktansvärt och stundtals varit väldigt frustrerad men jag ångrar inte att jag åkte.
Jag har fått uppleva mängder med saker jag aldrig skulle gjort som lärare i Sverige, tagit del av en helt annan kultur och varit med om att påbörja något bra. För vad vi gjort är bra. Om det utnyttjas rätt kommer vår Mobile Learning göra nytta lång tid framöver. Hoppas bara att de som kommer efter oss kan förvalta det. Grunden finns där nu och jag känner att vi kunde inte gjort mer. Jag åker härifrån nöjd med jobbet vi gjort.
Jag har ju också fått stillat min nyfikenhet. Hade jag inte tagit chansen att åka nu när jag fick den hade jag för alltid undrat hur det skulle vara. Nu slipper jag undra. Jag vet.
Ibland kan det också vara bra att komma bort för att veta hur bra man har det hemma. Jag har alltid varit en person som längtat bort, som velat uppleva nya saker (familjedrag?). Men här har jag insett att borta är bra men hemma bäst. Jag längtar nu efter ett liv i Göteborg med fästmö, ny lägenhet och jobbsökning. Tänk om jag kan hitta ett fast jobb och stanna i mer än ett år, det vore väl nåt..
Ses hemma snart!
Nu är det alltså nästan klart. Om lite drygt ett dygn är jag i Karlskrona. En otrolig upplevelse går mot sitt slut. Allt har verkligen inte varit fantastiskt hela tiden, jag har längtat hem mycket, saknat Johanna något fruktansvärt och stundtals varit väldigt frustrerad men jag ångrar inte att jag åkte.
Jag har fått uppleva mängder med saker jag aldrig skulle gjort som lärare i Sverige, tagit del av en helt annan kultur och varit med om att påbörja något bra. För vad vi gjort är bra. Om det utnyttjas rätt kommer vår Mobile Learning göra nytta lång tid framöver. Hoppas bara att de som kommer efter oss kan förvalta det. Grunden finns där nu och jag känner att vi kunde inte gjort mer. Jag åker härifrån nöjd med jobbet vi gjort.
Jag har ju också fått stillat min nyfikenhet. Hade jag inte tagit chansen att åka nu när jag fick den hade jag för alltid undrat hur det skulle vara. Nu slipper jag undra. Jag vet.
Ibland kan det också vara bra att komma bort för att veta hur bra man har det hemma. Jag har alltid varit en person som längtat bort, som velat uppleva nya saker (familjedrag?). Men här har jag insett att borta är bra men hemma bäst. Jag längtar nu efter ett liv i Göteborg med fästmö, ny lägenhet och jobbsökning. Tänk om jag kan hitta ett fast jobb och stanna i mer än ett år, det vore väl nåt..
Ses hemma snart!
tisdag 20 mars 2012
Big Showdown In Little Mafikeng
Det har byggts upp länge nu. Flera gånger i veckan har det smällt. Hårt. Hårda ord, svordomar, svett, testosteron och en del blod. Taktik och tricks, planer och motdrag. Positionering. Fullt fokus, inget annat spelar någon roll. Stenhård kamp, man mot man. Eye of the tiger. Winner takes it all. No points for second place. Igår stod det slutgiltiga slaget i en sliten hall med dåligt ljus.
Gammal är fortfarande äldst. Härdad fysik vann mot ungdomlig entusiasm. Snabbhet besegrade räckvidd. Vinnarskallen var bäst när det gällde. Den här gången. En dag i framtiden kan rollerna mycket väl vara ombytta.
Squash. Något jag verkligen kommer sakna när jag åker hem.
Gammal är fortfarande äldst. Härdad fysik vann mot ungdomlig entusiasm. Snabbhet besegrade räckvidd. Vinnarskallen var bäst när det gällde. Den här gången. En dag i framtiden kan rollerna mycket väl vara ombytta.
Squash. Något jag verkligen kommer sakna när jag åker hem.
måndag 19 mars 2012
Slutspurt
Har inte skrivit på ett tag nu. Känns inte som det hänt så mycket utan bara lunkat på i vanlig, långsam takt och då blir det såna här uppehåll ibland.
Tiden går långsamt på jobbet. Vi är i stort sett klara med det vi kan göra, telefoninnehåll och överlämning till lokala förmågor. Ska bara snygga till några utvärderingar och rapporter. Samtidigt driver vi ju biblioteket men av någon anledning kommer inte så många hit och pluggar ordentligt. Mest en massa sjuor som sitter och låtsas läsa. Ändå är det exam-tider igen men eleverna kanske inte satsar lika hårt i slutet på termin 1 som i slutet på termin 4.
All fritid går åt till att titta på Lost (+träning och squash förstås). Jag har medvetet undvikit denna serie länge. Inte för att den inte verkade bra när den kom men jag ville veta att den avslutades på ett vettigt sätt innan jag lade tid på att följa den. Jag fick löfte om att den var sevärd och den har kommit väl till pass här. Bra gjord, spännande och inte så lite förvirrande. Ett mindre missöde med två saknade säsonger och Kalahari.coms inte-så-snabba-leverans har dock gjort att vi fått trycka extremt mycket det sista för att hinna klart innan onsdag då Jonas och Agnes åker hem.
Tror vi har sju avsnitt kvar och om man inte får väldigt mycket svar på väldigt många frågor i slutet kommer jag bli väldigt lost.
Rektorn tog några nya weirdo-poäng när han gjorde en 180-graders sväng på vägen till skolan idag och plockade upp en påkörd surikat och slängde in i bakluckan (rätt nära Jonas väska). Inget nytt där med andra ord..
Tre arbetsdagar kvar nu, måndag-onsdag. Sedan närmare två dagars resa innan jag kommer till Karlskrona på fredag eftermiddag. Slutspurten har börjat.
Tiden går långsamt på jobbet. Vi är i stort sett klara med det vi kan göra, telefoninnehåll och överlämning till lokala förmågor. Ska bara snygga till några utvärderingar och rapporter. Samtidigt driver vi ju biblioteket men av någon anledning kommer inte så många hit och pluggar ordentligt. Mest en massa sjuor som sitter och låtsas läsa. Ändå är det exam-tider igen men eleverna kanske inte satsar lika hårt i slutet på termin 1 som i slutet på termin 4.
All fritid går åt till att titta på Lost (+träning och squash förstås). Jag har medvetet undvikit denna serie länge. Inte för att den inte verkade bra när den kom men jag ville veta att den avslutades på ett vettigt sätt innan jag lade tid på att följa den. Jag fick löfte om att den var sevärd och den har kommit väl till pass här. Bra gjord, spännande och inte så lite förvirrande. Ett mindre missöde med två saknade säsonger och Kalahari.coms inte-så-snabba-leverans har dock gjort att vi fått trycka extremt mycket det sista för att hinna klart innan onsdag då Jonas och Agnes åker hem.
Tror vi har sju avsnitt kvar och om man inte får väldigt mycket svar på väldigt många frågor i slutet kommer jag bli väldigt lost.
Rektorn tog några nya weirdo-poäng när han gjorde en 180-graders sväng på vägen till skolan idag och plockade upp en påkörd surikat och slängde in i bakluckan (rätt nära Jonas väska). Inget nytt där med andra ord..
Tre arbetsdagar kvar nu, måndag-onsdag. Sedan närmare två dagars resa innan jag kommer till Karlskrona på fredag eftermiddag. Slutspurten har börjat.
torsdag 1 mars 2012
Köande och hemlängtan
Jag längtar hem rätt mycket nu. Har varit borta länge. Saknar mycket. Det känns som vi är mycket nära att uppnå det som är rimligt. Idag är det exakt en månad kvar innan jag är hemma. 1e april är det tänkt att jag ska vara tillbaka på svensk mark.
Hemlängtan går förstås upp och ner hela tiden men sällan är den så påtaglig som då man står i kö. Köande är lite av en konstform här. Trots mina 6 månader här (känns längre..) har jag inte lagt mig till med afrikanskt, oändligt tålamod ännu. Jag blir helt enkelt galet frustrerad när jag står i en kö och det inte händer någonting. Inte för att jag har så mycket bättre saker att göra men allt är bättre än att köa. Dessutom måste man köa rätt mycket oftare och rätt mycket längre än man är van vid hemifrån.
Idag fick jag köa vid två tillfällen och det är max för vad som är genomförbart.
Först ut var banken. Jag har åkt tidsmaskin och lyckats lägga vantarna på en check som jag skulle sätta in på chefens konto. Att sätta in pengar på chefens konto innebär att man inte ska använda den bank som finns inom gångavstånd utan den som man måste åka svettig minibusstaxi ifrån. Chefen känner nån på just den banken som kan fixa transfern snabbare/billigare och idag var det visst prioriterat. Ytterligare ett glädjeämne alltså, minibuss är jättenice.
När man står där, lätt svettig efter en varm biltur och har köat i 45 min tillsammans med en hord folk som ska sätta in sina pengar eller göra en överföring eller nåt annat simpelt och två av sju kassor är öppna saknar man ett land i norr med fungerande internetbank rätt mycket.
Kö nummer två var i mataffären. Smet in på hemvägen för att köpa bananer och biltong (torkat kött, sjukt gott). Eftersom jag bara hade två varor och kontanter gick jag till "snabb"kassan. Snabbkassan krånglar alltid, jag borde ha lärt mig men jag gav den en chans till. Bara tanken på att något skulle gå snabbt här är ett skämt så självklart går det inte snabbt i snabbkassan heller.
Tror det var tre pers för mig i kön. Borde ju gå ganska fort. I teorin. Nr ett lyckades nog ta sig igenom på normal tid, jag lade inte märke till att det tog konstigt lång tid iaf. Nr två hade nog 15 varor som det tog väldigt lång tid att flytta från kundvagnen till disken. Disken var förstås inte gjord för 15 olika tvättmedelspaket (eftersom det var en snabbkassa..) och det var trixigt för den stackars expediten att lyckas skanna alla 15 paketen. Speciellt eftersom hon rörde sig i slowmotion. Till slut blev hon klar iaf . Vid det här laget var jag duktig trött på att stå i kö och det var nog kärringen bakom mig också eftersom hon ständigt växlade mellan att trampa mig på hälarna och försöka smyga förbi mig i kön. Personen framför mig skulle köpa en limpa. Och betala med kort vilket man egentligen inte ska i "snabb"kassan men det var visst ok idag. Jag förstår fortfarande inte hur det kunde ta så lång tid som det gjorde. En vara, en kortdragning, minst 5 min.
Min tur: fram med två grejer, blip-blip, cash i handen , växel tillbaka, klar på 30 sekunder. Hur svårt kan det vara? Jag förstår bara inte hur så enkla standardgrejer kan ta så lång tid men det gör det. Varje gång.
Om en månad är jag tillbaka hemma med internetbank och självskanning igen. Längtar.
Hemlängtan går förstås upp och ner hela tiden men sällan är den så påtaglig som då man står i kö. Köande är lite av en konstform här. Trots mina 6 månader här (känns längre..) har jag inte lagt mig till med afrikanskt, oändligt tålamod ännu. Jag blir helt enkelt galet frustrerad när jag står i en kö och det inte händer någonting. Inte för att jag har så mycket bättre saker att göra men allt är bättre än att köa. Dessutom måste man köa rätt mycket oftare och rätt mycket längre än man är van vid hemifrån.
Idag fick jag köa vid två tillfällen och det är max för vad som är genomförbart.
Först ut var banken. Jag har åkt tidsmaskin och lyckats lägga vantarna på en check som jag skulle sätta in på chefens konto. Att sätta in pengar på chefens konto innebär att man inte ska använda den bank som finns inom gångavstånd utan den som man måste åka svettig minibusstaxi ifrån. Chefen känner nån på just den banken som kan fixa transfern snabbare/billigare och idag var det visst prioriterat. Ytterligare ett glädjeämne alltså, minibuss är jättenice.
När man står där, lätt svettig efter en varm biltur och har köat i 45 min tillsammans med en hord folk som ska sätta in sina pengar eller göra en överföring eller nåt annat simpelt och två av sju kassor är öppna saknar man ett land i norr med fungerande internetbank rätt mycket.
Kö nummer två var i mataffären. Smet in på hemvägen för att köpa bananer och biltong (torkat kött, sjukt gott). Eftersom jag bara hade två varor och kontanter gick jag till "snabb"kassan. Snabbkassan krånglar alltid, jag borde ha lärt mig men jag gav den en chans till. Bara tanken på att något skulle gå snabbt här är ett skämt så självklart går det inte snabbt i snabbkassan heller.
Tror det var tre pers för mig i kön. Borde ju gå ganska fort. I teorin. Nr ett lyckades nog ta sig igenom på normal tid, jag lade inte märke till att det tog konstigt lång tid iaf. Nr två hade nog 15 varor som det tog väldigt lång tid att flytta från kundvagnen till disken. Disken var förstås inte gjord för 15 olika tvättmedelspaket (eftersom det var en snabbkassa..) och det var trixigt för den stackars expediten att lyckas skanna alla 15 paketen. Speciellt eftersom hon rörde sig i slowmotion. Till slut blev hon klar iaf . Vid det här laget var jag duktig trött på att stå i kö och det var nog kärringen bakom mig också eftersom hon ständigt växlade mellan att trampa mig på hälarna och försöka smyga förbi mig i kön. Personen framför mig skulle köpa en limpa. Och betala med kort vilket man egentligen inte ska i "snabb"kassan men det var visst ok idag. Jag förstår fortfarande inte hur det kunde ta så lång tid som det gjorde. En vara, en kortdragning, minst 5 min.
Min tur: fram med två grejer, blip-blip, cash i handen , växel tillbaka, klar på 30 sekunder. Hur svårt kan det vara? Jag förstår bara inte hur så enkla standardgrejer kan ta så lång tid men det gör det. Varje gång.
Om en månad är jag tillbaka hemma med internetbank och självskanning igen. Längtar.
lördag 25 februari 2012
Orsak och verkan
Allt som händer händer av ett skäl. Detta skäl kan vara slumpmässigt, vagt eller extremt tydligt men varje handling får en konsekvens.
Om Mme Marumo; head of economic subjects, lärare på Mogakolidi, dum, lat och allmänt kass människa, inte kommer till jobbet på måndag utan istället hittas avlivad skulle det kunna ha följande dialog som orsak:
Jonas Hammerskog (JH): - Hej Mme Marumo, skulle du, när du har tid, kunna berätta för oss vilka av de här videoklippen på den här listan som är bra och vilka som är dåliga så att vi kan förbättra innehållet på telefonerna vi gett dig och dina elever och därmed förbättra undervisningen i de ämnen du är ansvarig för?
MMe Marumo (MM): -Videos?
JH: -Ja, videoklippen som vi lagt på elevernas telefoner så att de ska få tillgång till mer material, hela tiden.
MM-Men varför använder ni inte telefonerna när lärarna är borta?
JH: -Det gör vi.
MM: - Jaha. Men var är TV:n?
JH: - ?
MM: -Som ni visar videor på?
JH: -Det är det vi använder telefonerna till. Det var därför vi höll en 4timmars workshop med dig och de andra lärarna för en månad sedan. Det är därför vi bett dig om instruktioner gällande innehåll. Det är därför vi försökt få till ett individuellt samtal med dig. Det är därför vi gett dig en telefon. Det är därför vi är här.
MM: -Jag har inte tid. Förresten kan du skriva av de här jättelånga listorna med felstavade, afrikanska namn skrivna med skitdålig, oläsbar handstil och sedan skriva ut det åt mig. Det är väl därför ni är här?
Ok, den sista meningen är påhittad (resten är sann) men Mme Marumo är den av lärarna som oftast kommit och bett oss om olika liknande tjänster och uppenbarligen har hon inte lyssnat ett ord på vad vi sagt eller brytt sig ett dugg om vad vi gör på skolan. Tyvärr (eller kanske som tur var..) hörde jag inte dialogen live men Jonas var INTE glad när han återberättade.
Ett annat exempel på orsak och verkan:
Orsak: Fredagskväll, Rocky IV, Stallone och Dolph i toppform, träningsmontage med 80-talsmusik och 225g chokolate chip cookies.
Verkan: Fredag 23:30; hopprep, burpees och Apripper X. Lördag morgon; Crazy 8s circuit innan frukost.
Om Mme Marumo; head of economic subjects, lärare på Mogakolidi, dum, lat och allmänt kass människa, inte kommer till jobbet på måndag utan istället hittas avlivad skulle det kunna ha följande dialog som orsak:
Jonas Hammerskog (JH): - Hej Mme Marumo, skulle du, när du har tid, kunna berätta för oss vilka av de här videoklippen på den här listan som är bra och vilka som är dåliga så att vi kan förbättra innehållet på telefonerna vi gett dig och dina elever och därmed förbättra undervisningen i de ämnen du är ansvarig för?
MMe Marumo (MM): -Videos?
JH: -Ja, videoklippen som vi lagt på elevernas telefoner så att de ska få tillgång till mer material, hela tiden.
MM-Men varför använder ni inte telefonerna när lärarna är borta?
JH: -Det gör vi.
MM: - Jaha. Men var är TV:n?
JH: - ?
MM: -Som ni visar videor på?
JH: -Det är det vi använder telefonerna till. Det var därför vi höll en 4timmars workshop med dig och de andra lärarna för en månad sedan. Det är därför vi bett dig om instruktioner gällande innehåll. Det är därför vi försökt få till ett individuellt samtal med dig. Det är därför vi gett dig en telefon. Det är därför vi är här.
MM: -Jag har inte tid. Förresten kan du skriva av de här jättelånga listorna med felstavade, afrikanska namn skrivna med skitdålig, oläsbar handstil och sedan skriva ut det åt mig. Det är väl därför ni är här?
Ok, den sista meningen är påhittad (resten är sann) men Mme Marumo är den av lärarna som oftast kommit och bett oss om olika liknande tjänster och uppenbarligen har hon inte lyssnat ett ord på vad vi sagt eller brytt sig ett dugg om vad vi gör på skolan. Tyvärr (eller kanske som tur var..) hörde jag inte dialogen live men Jonas var INTE glad när han återberättade.
Ett annat exempel på orsak och verkan:
Orsak: Fredagskväll, Rocky IV, Stallone och Dolph i toppform, träningsmontage med 80-talsmusik och 225g chokolate chip cookies.
Verkan: Fredag 23:30; hopprep, burpees och Apripper X. Lördag morgon; Crazy 8s circuit innan frukost.
måndag 13 februari 2012
The sweet pain of Kroppsviktsträning
För att ni inte ska tro att allt jag gör här är att läsa böcker kommer här ett inlägg om träning. Tror att det var ett tag sen sist. I höstas körde jag mest träning med enbart kroppsvikt, här fanns ett litet gym på lodgen men det var aldrig öppet. Så det blev mycket chins, armhävningar och olika hoppvarianter.
När jag kom tillbaka till Mafikeng hade de fixat till och öppnat upp gymmet så jag har kört 4 gympass plus tre timmar squash per vecka där sedan mitten av januari. Nej jag har inget liv, jag vet..
Förra veckan bestämde jag mig för att ändra rutinerna lite och körde och två skivstångskomplex och två cirkelpass istället för den traditionella styrketräningen. Galet jobbigt var det.
Det fick mig att minnas hur jobbigt det var med Armytraining som jag körde för några år sedan. Hade man inte gjort det på ett tag var det rena döden. Nästa gång man körde var lättare (inte lätt dock, det är bland det tuffaste jag gjort) men missade man en vecka var det som att vara tillbaka på noll igen.
Jag tror att det är kombinationen av mjölksyra, explosiva helkroppsövningar, svårighet att andas under övningarna och extremt lite vila som gör det så jobbigt. Väldigt få är vana vid att anstränga sig på det sättet. Få gillar smaken av blod i munnen men när man är klar med passet är det en sjukt skön känsla. Många testar en gång och aldrig mer. Andra blir fast.
Här är mitt favoritpass iaf. Ett pass jag hittat på nätet och sen ändrat om lite. Kräver en stång att hänga i. Ingen vila mellan övningarna.
8 burpees (gör inte armhävningen, satsa på fart istället)
8 pullups
8 utfallshopp
8 armhävningar med klapp
8 tuckjumps (från böjda knän: upphopp med höga knän)
8 toes-to-bar (Häng i armarna, lyft benen och toucha stången)
8 180jumps (från böjda knän: hoppa och vrid ett halvt varv i luften)
8 spiderpushups (armhävning, i bottenläget lyfter man ena benet och touchar armbågen med knät)
60 sekunder planka
Vila 60-90 sekunder och kör igen. 5 varv totalt.
Försök få ett flyt med så få avbrott som möjligt.
Enskilt är inte 8 reps av de övningarna så extremt jobbiga men ihop blir det tufft. Pulsen är konstant hög och från och med klapparmhävningarna börjar det bli knepigt att andas. Tips här är att andas så aktivt som möjligt.
Testa och säg vad du tycker om passet om du är sugen på lite variation i träningen. Gillar du det så finns det mer:)
När jag kom tillbaka till Mafikeng hade de fixat till och öppnat upp gymmet så jag har kört 4 gympass plus tre timmar squash per vecka där sedan mitten av januari. Nej jag har inget liv, jag vet..
Förra veckan bestämde jag mig för att ändra rutinerna lite och körde och två skivstångskomplex och två cirkelpass istället för den traditionella styrketräningen. Galet jobbigt var det.
Det fick mig att minnas hur jobbigt det var med Armytraining som jag körde för några år sedan. Hade man inte gjort det på ett tag var det rena döden. Nästa gång man körde var lättare (inte lätt dock, det är bland det tuffaste jag gjort) men missade man en vecka var det som att vara tillbaka på noll igen.
Jag tror att det är kombinationen av mjölksyra, explosiva helkroppsövningar, svårighet att andas under övningarna och extremt lite vila som gör det så jobbigt. Väldigt få är vana vid att anstränga sig på det sättet. Få gillar smaken av blod i munnen men när man är klar med passet är det en sjukt skön känsla. Många testar en gång och aldrig mer. Andra blir fast.
Här är mitt favoritpass iaf. Ett pass jag hittat på nätet och sen ändrat om lite. Kräver en stång att hänga i. Ingen vila mellan övningarna.
8 burpees (gör inte armhävningen, satsa på fart istället)
8 pullups
8 utfallshopp
8 armhävningar med klapp
8 tuckjumps (från böjda knän: upphopp med höga knän)
8 toes-to-bar (Häng i armarna, lyft benen och toucha stången)
8 180jumps (från böjda knän: hoppa och vrid ett halvt varv i luften)
8 spiderpushups (armhävning, i bottenläget lyfter man ena benet och touchar armbågen med knät)
60 sekunder planka
Vila 60-90 sekunder och kör igen. 5 varv totalt.
Försök få ett flyt med så få avbrott som möjligt.
Enskilt är inte 8 reps av de övningarna så extremt jobbiga men ihop blir det tufft. Pulsen är konstant hög och från och med klapparmhävningarna börjar det bli knepigt att andas. Tips här är att andas så aktivt som möjligt.
Testa och säg vad du tycker om passet om du är sugen på lite variation i träningen. Gillar du det så finns det mer:)
torsdag 9 februari 2012
Viss framgång och nya konflikter
Projektet har tagit några steg framåt det sista. Först och främst har vi fått ihop 2 Gb riktigt bra dokument och pedagogiska filmer (mest Khan Academy, kolla på youtube om ni är nyfikna) som ska komplettera den ordinarie undervisningen för matrics,avgångseleverna. En del små hårdvaruproblem har uppstått men vi har lyckats lösa det också.
Efter workshopen om vad man kan göra med mobiltelefonerna har nu äntligen några lärare själva börjat utnyttja dem i klassrummet och kommit med egna idéer. En lärare refererar till dikter och dokument som vi lagt på telefonerna under lektionerna. Det låter kanske inte så märkvärdigt men att telefonerna aktivt används av lärare under läroplansbaserade lektioner är ett stort steg åt rätt håll.
En annan lärare (som slarvade bort vår volleyboll och som vi inte har så höga tankar om f.ö.) kom på något mer nyskapande. Idag håller presidenten tal och i vanliga fall har de stackars eleverna fått skriva ner hela talet. Vet inte vad ni vet om afrikansk retorik men det är ingen uppgift jag avundas dem direkt.. I år kommer de istället att spela in talet med hjälp av sina smartphones. Kanske ska detta old-school-skrivas-ner senare men bara att läraren tänker i nya banor och använder telefonerna för att göra lärande till en roligare upplevelse är ytterligare ett steg i rätt riktning för oss.
Något som inte blivit bättre är rektorn. Han har aldrig varit min favoritmänniska direkt och det blev inte bättre för några veckor sedan då vi hade en rätt hetsig diskussion om barnaga (se "He who spares his rod" tidigare). Idag var det dags igen.
Temat för dagen blev rasism. Ett inte helt okontroversiellt ämne här nere. Hela diskussionen går knappast att återge rättvist utan att missa viktiga detaljer men för att göra en lång historia något mindre lång gick det till ungefär så här:
Det började med att rektorn klagade på att han inte fick visum till Schweiz förra sommaren. Något han med jämna mellanrum ställer oss till svars för. Varför vi ska svara på hans frågor vet jag inte eftersom han inte lyssnar alls på våra svar utan vet allt själv.
Skälet var förstås att i Schweiz är man rasister. Det är man i hela Europa. Dock inte lika mycket i Sverige som i övriga Europa eftersom vi inte hade kolonier i Afrika men lite rasister är vi allt ändå.
Att en majoritet av Européer är rasister (exakt 2/3 av någon anledning..) vet rektorn med säkerhet eftersom vi har en historia av kolonialism och han inte blev insläppt i Schweiz.
Det räcker så. Så är det.
Hans oändliga visdom fortsätter att ösas över oss: Det tar alltid 342 år att bli av med rasism, 1652 till 1994 i Sydafrikas fall, så vi Européer är rasister genom vår historia. Om det finns lite rasister i ett land smittar det av sig på alla andra. Våra föräldrar är rasister eftersom de inte gjorde tillräckligt för att stoppa Apartheid. I Sverige tar man inte en svart man i hand eller bjuder hem honom till sitt hem eftersom vissa av oss är rasister. I en film han såg om slaveri var de vita jätte-elaka. Nazi-Tyskarna var onda så därför är alla européer rasister. Svarta är faktiskt människor och inte apor, vilket vi förstås håller med om men nu är han igång och vi ska övertygas; han går inte att hejda. Och så fortsätter det i all oändlighet..
Helt plötsligt får vi lov att prata:
Han vill att vi ska göra ett generellt utlåtande om svarta afrikaner. Vi vägrar och hävdar att det är rätt fördomsfullt att tala om hur människor är beroende på var de kommer ifrån och vilken ras de tillhör. Ironin i detta gick tyvärr förlorad. Baserat på honom hade jag inte haft mycket positivt att säga heller.
Jag håller mig rätt lugn och sansad genom hela diskussionen (lyckas att INTE säga "I pity Africa" en enda gång) och gör bara några få inlägg när det ges en chans. Jag har ju försökt diskutera med honom förut och det är helt enkelt inte värt min energi. Han vet ju allt och lyssnar inte på någon annan och eftersom han kan göra oändligt långa utsvävningar och konstiga abstrakta liknelser så vinner han alla diskussioner med sitt överlägsna intellekt. Punkt slut.
Däremot kokar jag inombords. Både för att jag känner mig förolämpad och för att jag satt mig i en situation där jag måste jobba med idioten.
När jag blir som mest förbannad gäller det att påminna sig om att det inte är för rektorns skull vi är här och jobbar. Vi gör nytta för eleverna och vi driver långsamt något framåt som kan bli riktigt bra i framtiden. Men rektorn gör det inte enklare precis.
Efter workshopen om vad man kan göra med mobiltelefonerna har nu äntligen några lärare själva börjat utnyttja dem i klassrummet och kommit med egna idéer. En lärare refererar till dikter och dokument som vi lagt på telefonerna under lektionerna. Det låter kanske inte så märkvärdigt men att telefonerna aktivt används av lärare under läroplansbaserade lektioner är ett stort steg åt rätt håll.
En annan lärare (som slarvade bort vår volleyboll och som vi inte har så höga tankar om f.ö.) kom på något mer nyskapande. Idag håller presidenten tal och i vanliga fall har de stackars eleverna fått skriva ner hela talet. Vet inte vad ni vet om afrikansk retorik men det är ingen uppgift jag avundas dem direkt.. I år kommer de istället att spela in talet med hjälp av sina smartphones. Kanske ska detta old-school-skrivas-ner senare men bara att läraren tänker i nya banor och använder telefonerna för att göra lärande till en roligare upplevelse är ytterligare ett steg i rätt riktning för oss.
Något som inte blivit bättre är rektorn. Han har aldrig varit min favoritmänniska direkt och det blev inte bättre för några veckor sedan då vi hade en rätt hetsig diskussion om barnaga (se "He who spares his rod" tidigare). Idag var det dags igen.
Temat för dagen blev rasism. Ett inte helt okontroversiellt ämne här nere. Hela diskussionen går knappast att återge rättvist utan att missa viktiga detaljer men för att göra en lång historia något mindre lång gick det till ungefär så här:
Det började med att rektorn klagade på att han inte fick visum till Schweiz förra sommaren. Något han med jämna mellanrum ställer oss till svars för. Varför vi ska svara på hans frågor vet jag inte eftersom han inte lyssnar alls på våra svar utan vet allt själv.
Skälet var förstås att i Schweiz är man rasister. Det är man i hela Europa. Dock inte lika mycket i Sverige som i övriga Europa eftersom vi inte hade kolonier i Afrika men lite rasister är vi allt ändå.
Att en majoritet av Européer är rasister (exakt 2/3 av någon anledning..) vet rektorn med säkerhet eftersom vi har en historia av kolonialism och han inte blev insläppt i Schweiz.
Det räcker så. Så är det.
Hans oändliga visdom fortsätter att ösas över oss: Det tar alltid 342 år att bli av med rasism, 1652 till 1994 i Sydafrikas fall, så vi Européer är rasister genom vår historia. Om det finns lite rasister i ett land smittar det av sig på alla andra. Våra föräldrar är rasister eftersom de inte gjorde tillräckligt för att stoppa Apartheid. I Sverige tar man inte en svart man i hand eller bjuder hem honom till sitt hem eftersom vissa av oss är rasister. I en film han såg om slaveri var de vita jätte-elaka. Nazi-Tyskarna var onda så därför är alla européer rasister. Svarta är faktiskt människor och inte apor, vilket vi förstås håller med om men nu är han igång och vi ska övertygas; han går inte att hejda. Och så fortsätter det i all oändlighet..
Helt plötsligt får vi lov att prata:
Han vill att vi ska göra ett generellt utlåtande om svarta afrikaner. Vi vägrar och hävdar att det är rätt fördomsfullt att tala om hur människor är beroende på var de kommer ifrån och vilken ras de tillhör. Ironin i detta gick tyvärr förlorad. Baserat på honom hade jag inte haft mycket positivt att säga heller.
Han anklagar aldrig mig och Jonas rakt ut för att vara rasister men det är hela tiden "you europeans, you in Sweden" Man känner sig rätt påhoppad efter ett tag även om jag inte tror att det egentligen är hans avsikt.
Jag håller mig rätt lugn och sansad genom hela diskussionen (lyckas att INTE säga "I pity Africa" en enda gång) och gör bara några få inlägg när det ges en chans. Jag har ju försökt diskutera med honom förut och det är helt enkelt inte värt min energi. Han vet ju allt och lyssnar inte på någon annan och eftersom han kan göra oändligt långa utsvävningar och konstiga abstrakta liknelser så vinner han alla diskussioner med sitt överlägsna intellekt. Punkt slut.
Däremot kokar jag inombords. Både för att jag känner mig förolämpad och för att jag satt mig i en situation där jag måste jobba med idioten.
När jag blir som mest förbannad gäller det att påminna sig om att det inte är för rektorns skull vi är här och jobbar. Vi gör nytta för eleverna och vi driver långsamt något framåt som kan bli riktigt bra i framtiden. Men rektorn gör det inte enklare precis.
torsdag 2 februari 2012
Cykeltjuven
Det är rena rama boktipsarbloggen här nu. Detta för att jag läst ut ännu en av inspirationsböckerna jag fick i födelsedagspresent.
Det gick fort. Nästan 400 sidor på några dagar. Det betyder att boken är bra. Till och med riktigt bra. Boken det handlar om är Zlatans självbiografi. Författaren behöver väl ingen närmare presentation. Hans fotbollskarriär är otroligt imponerande. Betydligt mer imponerande än hans finter, individuella priser och mängden mål han gjort (som bortsett från några säsonger inte är så otrolig) är det faktum att sedan han blev proffs i Ajax har vunnit ligan alla säsonger utom en. Dessutom som mycket bidragande spelare. Rätta mig om jag har fel men jag tror att det är helt unikt i modern fotboll. Fotbollspelaren är alltså sjukt imponerande. Hur är det med människan?
Man får en känsla av att det verkligen är Zlatan som skrivit själv. Boken är inte på något sätt politiskt korrekt. Zlatan brukar säga vad han känner för i intervjuer och han gör detsamma i bokform. Ett problem med många självbiografier är att de känns något vinklade för att få personen den handlar om att framstå i bättre dager.
Så är INTE fallet här. Zlatan är inte ute efter att framstå som mer sympatisk, han bara berättar sin historia. Om hur han snodde cyklar som barn. Om hur föräldrar till hans tidiga "lagkompisar" försökte få bort honom från klubben. Om hur han skojsparkar sina kompisar (Chippen och Cassano) i huvet. Om hur han säger till Guardiola att han inte har pungkulor och att Pep bajsar på sig för Mourinho (mogna uttryck..). Om hur han spelar X-box i timmar. Om hur han vansinneskör sina sportbilar. Om hur han skäller på sina lagkamrater. Om vad han tycker om bl.a Ljungberg och Van der Vart. Det är fruktansvärt underhållande men man blir inte mer sympatiskt inställd till personen. Det är skönt på något sätt. Känns ärligt.
Närmast ett mantra i boken är att Zlatan inte är någon vanlig svensk kille som följer regler. Som alltid passar in. Han är en tuff kille från Rosengård. Han är en krigare. Han har alltid fått kämpa dubbelt så hårt för allt han velat ha. Han drivs av ilska och revanschlusta. Han har minsann inte haft det lätt. Det blir lite lätt upprepande men det är en viktig del av vem han är och förklarar ganska mycket. Vid ett tillfälle blir det närmast komiskt då han jämför sin uppväxt med Robinhos. Nog att Rosengård kan vara tufft men det är väl inte favelan i Rio direkt.. (Fast vad vet jag, en vanlig svensk kille från Kärna).
Men boken handlar inte bara om hur tuff han är. Han bjuder också på sig själv genom en del dråpliga historier som hur han däckade i badkaret när Trezeguet lurade honom att dricka vodkashots och hur det gick var att åka på skidsemester i snobbiga St Moritz.
Boken ger en mycket intressant inblick i hur spelet bakom kulisserna fungerar vid övergångar, han har ju bytt klubb ett par gånger.. Den beskriver också de olika klubbar han spelat i, tränare han haft och spelare han mött. Spelare och ledare blir människor, inte bara ansikten på TV. Detta är den intressantaste delen enligt mig och hade gärna fått mer plats.
Blev ett långt inlägg det här. För att sammanfatta kan man säga så här: En mycket läsvärd bok om en otrolig fotbollspelare och väldigt speciell människa. Antingen du gillar Zlatan eller inte är det underhållning garanterad.
Det gick fort. Nästan 400 sidor på några dagar. Det betyder att boken är bra. Till och med riktigt bra. Boken det handlar om är Zlatans självbiografi. Författaren behöver väl ingen närmare presentation. Hans fotbollskarriär är otroligt imponerande. Betydligt mer imponerande än hans finter, individuella priser och mängden mål han gjort (som bortsett från några säsonger inte är så otrolig) är det faktum att sedan han blev proffs i Ajax har vunnit ligan alla säsonger utom en. Dessutom som mycket bidragande spelare. Rätta mig om jag har fel men jag tror att det är helt unikt i modern fotboll. Fotbollspelaren är alltså sjukt imponerande. Hur är det med människan?
Man får en känsla av att det verkligen är Zlatan som skrivit själv. Boken är inte på något sätt politiskt korrekt. Zlatan brukar säga vad han känner för i intervjuer och han gör detsamma i bokform. Ett problem med många självbiografier är att de känns något vinklade för att få personen den handlar om att framstå i bättre dager.
Så är INTE fallet här. Zlatan är inte ute efter att framstå som mer sympatisk, han bara berättar sin historia. Om hur han snodde cyklar som barn. Om hur föräldrar till hans tidiga "lagkompisar" försökte få bort honom från klubben. Om hur han skojsparkar sina kompisar (Chippen och Cassano) i huvet. Om hur han säger till Guardiola att han inte har pungkulor och att Pep bajsar på sig för Mourinho (mogna uttryck..). Om hur han spelar X-box i timmar. Om hur han vansinneskör sina sportbilar. Om hur han skäller på sina lagkamrater. Om vad han tycker om bl.a Ljungberg och Van der Vart. Det är fruktansvärt underhållande men man blir inte mer sympatiskt inställd till personen. Det är skönt på något sätt. Känns ärligt.
Närmast ett mantra i boken är att Zlatan inte är någon vanlig svensk kille som följer regler. Som alltid passar in. Han är en tuff kille från Rosengård. Han är en krigare. Han har alltid fått kämpa dubbelt så hårt för allt han velat ha. Han drivs av ilska och revanschlusta. Han har minsann inte haft det lätt. Det blir lite lätt upprepande men det är en viktig del av vem han är och förklarar ganska mycket. Vid ett tillfälle blir det närmast komiskt då han jämför sin uppväxt med Robinhos. Nog att Rosengård kan vara tufft men det är väl inte favelan i Rio direkt.. (Fast vad vet jag, en vanlig svensk kille från Kärna).
Men boken handlar inte bara om hur tuff han är. Han bjuder också på sig själv genom en del dråpliga historier som hur han däckade i badkaret när Trezeguet lurade honom att dricka vodkashots och hur det gick var att åka på skidsemester i snobbiga St Moritz.
Boken ger en mycket intressant inblick i hur spelet bakom kulisserna fungerar vid övergångar, han har ju bytt klubb ett par gånger.. Den beskriver också de olika klubbar han spelat i, tränare han haft och spelare han mött. Spelare och ledare blir människor, inte bara ansikten på TV. Detta är den intressantaste delen enligt mig och hade gärna fått mer plats.
Blev ett långt inlägg det här. För att sammanfatta kan man säga så här: En mycket läsvärd bok om en otrolig fotbollspelare och väldigt speciell människa. Antingen du gillar Zlatan eller inte är det underhållning garanterad.
torsdag 26 januari 2012
Dolph
Jag blandar och ger här på bloggen. En dag en lägesrapport om jobbet en annan gång blir det fotboll. Mitt överlägset mest kommenterade inlägg är bilder på mitt (försök till) skägg och mitt relativt seriösa inlägg om barnmisshandel och religion får inte ens en like på FB, däremot fick det en komplimang i ett meddelande. Ja bloggvärlden är speciell..
Nu är det iaf dags för bokrecension igen. Som inspiration att fortsätta träna trots att jag blivit 30+are fick jag Dolph Lundgrens bok "Fit Forever" i födelsedagspresent av min kära fästmö.
Dolph är en intressant människa. Han har medverkat i över 40 Hollywoodproduktioner, men kan du nämna mer än 3 (utan efterforskning) är du antagligen kille, född senast 85 och kan onormalt mycket om film. Han är framgångsrik inom kampsport. På riktigt, inte bara i Rocky 4. Han är utbildad civilingenjör i Kemiteknik på KTH, var kursetta på University of Sydney och fick stipendium till MIT. Hans intellektuella sida framkommer dock sällan på film fast det kanske bara bevisar att han är en bra skådespelare? Gunnar Jensen i Expendables känns ju inte som MIT-material direkt. Dolph har även lett melodifestivalen men det såg jag för lite av för att uttala mig mer om. Det är alltså en mångsidig (om än inte på film) herre det handlar om och nu kan han även lägga författare till meritlistan.
Nu är det iaf dags för bokrecension igen. Som inspiration att fortsätta träna trots att jag blivit 30+are fick jag Dolph Lundgrens bok "Fit Forever" i födelsedagspresent av min kära fästmö.
Dolph är en intressant människa. Han har medverkat i över 40 Hollywoodproduktioner, men kan du nämna mer än 3 (utan efterforskning) är du antagligen kille, född senast 85 och kan onormalt mycket om film. Han är framgångsrik inom kampsport. På riktigt, inte bara i Rocky 4. Han är utbildad civilingenjör i Kemiteknik på KTH, var kursetta på University of Sydney och fick stipendium till MIT. Hans intellektuella sida framkommer dock sällan på film fast det kanske bara bevisar att han är en bra skådespelare? Gunnar Jensen i Expendables känns ju inte som MIT-material direkt. Dolph har även lett melodifestivalen men det såg jag för lite av för att uttala mig mer om. Det är alltså en mångsidig (om än inte på film) herre det handlar om och nu kan han även lägga författare till meritlistan.
Dolph som ryske monsterboxaren Ivan Drago i Rocky 4. Han pratar inte så mycket men när han gör det är det guldkorn till oneliners som "I must break you" och "If he dies, he dies" med rysk brytning.
Dolph som Heman - Master of the Universe. Har tyvärr inte sett den, den sägs vara allt annat än bra, men bara att bli påtänkt för rollen som Heman är rätt mäktigt.
Boken är en rätt skön samling historier från Dolphs, som då hette Hans, uppväxt och tidiga karriär blandat med hans tankar om träning, mat och hälsa.
Gympassen är vettiga och verkar bra trots en del mindre konstigheter, (underarmar före rodd och latsdrag, funkar det verkligen bra?) och han har splittat kroppen på ett intressant sätt som jag vill testa när jag kommer hem.
Han beskriver ett hemträningspass som nog är effektivt men innehåller lite väl mycket sparkar och slag för att jag skulle köra det rakt av hemma. Känns lite fånigt att stå och skuggboxas och luftsparka hemma i lägenheten men det kanske bara är jag.
Avsnittet om mat är inte nyskapande och man har hört det mesta förut men är absolut inte dåligt.
Att kapitlen heter saker som Weaponry, Tactics och Special Ops, att simpassen heter Dolphin 1 och 2 eller att han rekommenderar en "Dolph Shock Morning Shot" på morgonen skulle kunna upplevas som töntigt eller som att han är helt hög på sig själv. Jag tror dock inte så är fallet utan att det är gjort med en stor dos självironi och med glimten i ögat. Fast det trodde jag ju å andra sidan om de småknubbiga gangstarapparna i "Lilla Edet Represent" också..
För att sammanfatta tycker jag att Fit Forever är en rätt bra bok som är en blandning av träning/hälsa och självbiografi. Den är inget måste men innehåller ändå en hel del bra tips men man bör nog vara hyfsat positivt inställd till Herr Lundgren för att inte störa sig på stilen. Han gillar bilder på sig själv kan man säga..
Dolph som Heman - Master of the Universe. Har tyvärr inte sett den, den sägs vara allt annat än bra, men bara att bli påtänkt för rollen som Heman är rätt mäktigt.
Boken är en rätt skön samling historier från Dolphs, som då hette Hans, uppväxt och tidiga karriär blandat med hans tankar om träning, mat och hälsa.
Gympassen är vettiga och verkar bra trots en del mindre konstigheter, (underarmar före rodd och latsdrag, funkar det verkligen bra?) och han har splittat kroppen på ett intressant sätt som jag vill testa när jag kommer hem.
Han beskriver ett hemträningspass som nog är effektivt men innehåller lite väl mycket sparkar och slag för att jag skulle köra det rakt av hemma. Känns lite fånigt att stå och skuggboxas och luftsparka hemma i lägenheten men det kanske bara är jag.
Avsnittet om mat är inte nyskapande och man har hört det mesta förut men är absolut inte dåligt.
Att kapitlen heter saker som Weaponry, Tactics och Special Ops, att simpassen heter Dolphin 1 och 2 eller att han rekommenderar en "Dolph Shock Morning Shot" på morgonen skulle kunna upplevas som töntigt eller som att han är helt hög på sig själv. Jag tror dock inte så är fallet utan att det är gjort med en stor dos självironi och med glimten i ögat. Fast det trodde jag ju å andra sidan om de småknubbiga gangstarapparna i "Lilla Edet Represent" också..
För att sammanfatta tycker jag att Fit Forever är en rätt bra bok som är en blandning av träning/hälsa och självbiografi. Den är inget måste men innehåller ändå en hel del bra tips men man bör nog vara hyfsat positivt inställd till Herr Lundgren för att inte störa sig på stilen. Han gillar bilder på sig själv kan man säga..
onsdag 25 januari 2012
"He who spares his rod..
..spoils the child" är vår rektors favoritbibelcitat (vilket är ditt? rätt få har ett..). Det ger honom nämligen rätt att slå barn lite som han vill. Trots att det egentligen är olagligt. Eller att han egentligen inte har någon som helst koppling till barnen. Tydligen.
Vi har länge varit medvetna om att aga förekommer på skolan vi jobbar på. Vi tycker inte om det och får bita ihop varje gång det sker. Men vi måste ta det. Det är ett annat system här, vi är i en helt annan del av världen och agasystemet är, trots att det är olagligt, en viktig del i Sydafrikas skolsystem, hur sjukt det än kan låta. Det är uppenbart effektivt för disciplin om än inte inlärning så det fyller ett visst syfte på skolan. Se Jonas blogg för mer detaljer om detta.
Igår tog han det dock ett steg längre. Vi var på hemväg med bilen, några barn lekte längs vägen några hundra meter framför oss. En tjej knuffade en annan en liten bit ut på vägen. Vi hann väja för henne i god tid men rektorn blev tvärförbannad, vände bilen, hoppade ur, slet av sig sitt bälte och började smiska förövaren. Jag, Jonas och Agnes satt närmast chockade i bilen. Vi har motvilligt accepterat att aga förekommer på skolan men var inte beredda på att rektorn är någon slags självutnämnd brottsbekämpare som smiskar alla barn han ser göra något fel.
Jag var tvungen att fråga honom om det han just gjorde verkligen var lagligt.
Jag vet ju svaret men ville höra det från honom. Till svar fick jag bara motfrågan "är det lagligt att knuffa någon ut på vägen".
En något hetsig diskussion började. Jag frågade om det inte hade gått att försöka prata med henne istället, att förklara det dumma med att knuffa någon ut på en landsväg. De argumenten skrattade han bara åt. Jag råkade säga att "I pity Africa" om man inte ens försöker lösa konflikter utan våld, han svarade att han "pity Europe" som måste ha så dålig disciplin eftersom vi inte slår våra barn.
Sedan började det urarta med att rektorn inte lät någon annan prata utan gjorde milslånga bibelreferenser istället. Citatet ovan och en historia om hur Jesus upptäcker att folk gamblar i templet och går loss med en piska skulle tydligen rättfärdiga agan. Vi sade att bibeln även förespråkar stening, är det också bra? Det gjorde ingenting, är man död är man död tyckte rektorn. Nu blev det helt omöjligt att resonera med honom och vi kom inte mycket längre.
Jag blev dock förbannad på ännu ett plan. Jag är inte troende men har respekt för religion. Jag känner flera bra människor som är religiösa. Därför hatar jag när folk använder religion som svepskäl för att rättfärdiga dåliga handlingar och sedan är helt omöjliga att resonera med. Tyvärr är det alldeles för lätt att rättfärdiga på det sättet, historien är full av exempel.
Jag tror på kritiskt tänkande, eget ansvar och att man måste kunna rättfärdiga sina handlingar inför sig själv. Att citera en bok varav större delen är skriven minst tvåhundra år efter händelserna som beskrivs och som dessutom inte bör tolkas bokstavligt räcker inte för mig. Det är folk som gör det som gör att många ser alla troende, oavsett religion, som religiösa fanatiker och ger vanliga, goda människor som råkar vara troende, dåligt rykte.
Kan tilläggas att det var rätt stelt i bilen i morse..
Vi har länge varit medvetna om att aga förekommer på skolan vi jobbar på. Vi tycker inte om det och får bita ihop varje gång det sker. Men vi måste ta det. Det är ett annat system här, vi är i en helt annan del av världen och agasystemet är, trots att det är olagligt, en viktig del i Sydafrikas skolsystem, hur sjukt det än kan låta. Det är uppenbart effektivt för disciplin om än inte inlärning så det fyller ett visst syfte på skolan. Se Jonas blogg för mer detaljer om detta.
Igår tog han det dock ett steg längre. Vi var på hemväg med bilen, några barn lekte längs vägen några hundra meter framför oss. En tjej knuffade en annan en liten bit ut på vägen. Vi hann väja för henne i god tid men rektorn blev tvärförbannad, vände bilen, hoppade ur, slet av sig sitt bälte och började smiska förövaren. Jag, Jonas och Agnes satt närmast chockade i bilen. Vi har motvilligt accepterat att aga förekommer på skolan men var inte beredda på att rektorn är någon slags självutnämnd brottsbekämpare som smiskar alla barn han ser göra något fel.
Jag var tvungen att fråga honom om det han just gjorde verkligen var lagligt.
Jag vet ju svaret men ville höra det från honom. Till svar fick jag bara motfrågan "är det lagligt att knuffa någon ut på vägen".
En något hetsig diskussion började. Jag frågade om det inte hade gått att försöka prata med henne istället, att förklara det dumma med att knuffa någon ut på en landsväg. De argumenten skrattade han bara åt. Jag råkade säga att "I pity Africa" om man inte ens försöker lösa konflikter utan våld, han svarade att han "pity Europe" som måste ha så dålig disciplin eftersom vi inte slår våra barn.
Sedan började det urarta med att rektorn inte lät någon annan prata utan gjorde milslånga bibelreferenser istället. Citatet ovan och en historia om hur Jesus upptäcker att folk gamblar i templet och går loss med en piska skulle tydligen rättfärdiga agan. Vi sade att bibeln även förespråkar stening, är det också bra? Det gjorde ingenting, är man död är man död tyckte rektorn. Nu blev det helt omöjligt att resonera med honom och vi kom inte mycket längre.
Jag blev dock förbannad på ännu ett plan. Jag är inte troende men har respekt för religion. Jag känner flera bra människor som är religiösa. Därför hatar jag när folk använder religion som svepskäl för att rättfärdiga dåliga handlingar och sedan är helt omöjliga att resonera med. Tyvärr är det alldeles för lätt att rättfärdiga på det sättet, historien är full av exempel.
Jag tror på kritiskt tänkande, eget ansvar och att man måste kunna rättfärdiga sina handlingar inför sig själv. Att citera en bok varav större delen är skriven minst tvåhundra år efter händelserna som beskrivs och som dessutom inte bör tolkas bokstavligt räcker inte för mig. Det är folk som gör det som gör att många ser alla troende, oavsett religion, som religiösa fanatiker och ger vanliga, goda människor som råkar vara troende, dåligt rykte.
Kan tilläggas att det var rätt stelt i bilen i morse..
tisdag 17 januari 2012
30-årsdagen
Då var man här då. 30 år gammal. Det har liksom inte sjunkit in ännu. 30 är ju gammalt och jag är ju... jag. Jag känner mig inte gammal. Jag har ingen som helst ångest, jag har ett ganska bra liv men det känns rätt konstigt. Mitt liv består ju till stor del av siffror, (mattetal, set, reps, vikter, tabeller, statistik..) och 30 är helt andra siffror än 20+.
Så här firade jag den stora dagen.
Blev hämtade 6.30 av Rektor Langa och fick skjuts till skolan. Där förberedde vi lite småstressat en workshop som vi innan jul bestämt med lärarna att vi skulle ha dagen till ära. Det visade sig att vi inte hade behövt stressa så mycket. Lärarna hade en liten grej att bestämma först bara. Det tog bara 4,5h. Sedan var det lunch. Vår heldag blev en eftermiddag men vi gjorde en riktigt bra workshop. Kul att se lärarna bli som små barn när de fick använda mobiler med kamera, filmkamera och audiorecording. De hade väldigt roligt, hoppas de kan göra lektioner som är lika roliga för eleverna.
På eftermiddagen blev det att byta rum på lodgen, bor mycket större nu och har till och med lite balkong. Därefter blev jag bjuden på glamorös födelsedagsmiddag på Totos Pizza av kollega Jonas. Väldigt god pizza, ett måste om du har vägarna förbi Mafikeng..
Jag öppnade min present från Johanna. Böcker av Lapidus, Zlatan och Dolph Lundgren. Tre inspirerande (två iaf, Lapidus är nog bara bra) böcker av framgångsrika 30+are. Har kollat lite i Dolphs bok och den blir nog värd ett eget blogginlägg så småningom.
Pratade på skype med syster, fästmö och föräldrar och fick ett telefonsamtal av Lorensson som nog inte blev billigt men det var väldigt trevligt att prata ett tag. Skaffa skype kanske?
Fick en hel del SMS och väldigt många hälsningar på facebook. Mycket mer än jag trodde. Framförallt kul med alla fina hälsningar från gamla elever på Lövgärdet. Man hade kunnat tro att det var fjäsk men de har inga skäl att fjäska för mig nu. Det kändes inte alltid så då men jag måste uppenbarligen ha gjort något bra.
Inte så att jag inte uppskattade hälsningarna från er andra. Det var bara mer väntat.
Hann med ett kort träningspass på kvällen också. Armhävningar, pullups och legraises. Det gick inte så bra så jag hoppas att det inte var en indikation på hur det är att vara 30+. Skyller på lång resa, lite mat och att jag mått lite konstigt sedan en middag på en billig thai-restaurang för ett tag sen. Nya tag..
Så nu börjar mitt nya liv som 30+are. Vuxen men inte gammal som syrran säger. Det är inte så farligt som man kan tro så ni behöver inte oroa er, alla ni som fyller under året:)
Så här firade jag den stora dagen.
Blev hämtade 6.30 av Rektor Langa och fick skjuts till skolan. Där förberedde vi lite småstressat en workshop som vi innan jul bestämt med lärarna att vi skulle ha dagen till ära. Det visade sig att vi inte hade behövt stressa så mycket. Lärarna hade en liten grej att bestämma först bara. Det tog bara 4,5h. Sedan var det lunch. Vår heldag blev en eftermiddag men vi gjorde en riktigt bra workshop. Kul att se lärarna bli som små barn när de fick använda mobiler med kamera, filmkamera och audiorecording. De hade väldigt roligt, hoppas de kan göra lektioner som är lika roliga för eleverna.
På eftermiddagen blev det att byta rum på lodgen, bor mycket större nu och har till och med lite balkong. Därefter blev jag bjuden på glamorös födelsedagsmiddag på Totos Pizza av kollega Jonas. Väldigt god pizza, ett måste om du har vägarna förbi Mafikeng..
Jag öppnade min present från Johanna. Böcker av Lapidus, Zlatan och Dolph Lundgren. Tre inspirerande (två iaf, Lapidus är nog bara bra) böcker av framgångsrika 30+are. Har kollat lite i Dolphs bok och den blir nog värd ett eget blogginlägg så småningom.
Pratade på skype med syster, fästmö och föräldrar och fick ett telefonsamtal av Lorensson som nog inte blev billigt men det var väldigt trevligt att prata ett tag. Skaffa skype kanske?
Fick en hel del SMS och väldigt många hälsningar på facebook. Mycket mer än jag trodde. Framförallt kul med alla fina hälsningar från gamla elever på Lövgärdet. Man hade kunnat tro att det var fjäsk men de har inga skäl att fjäska för mig nu. Det kändes inte alltid så då men jag måste uppenbarligen ha gjort något bra.
Inte så att jag inte uppskattade hälsningarna från er andra. Det var bara mer väntat.
Hann med ett kort träningspass på kvällen också. Armhävningar, pullups och legraises. Det gick inte så bra så jag hoppas att det inte var en indikation på hur det är att vara 30+. Skyller på lång resa, lite mat och att jag mått lite konstigt sedan en middag på en billig thai-restaurang för ett tag sen. Nya tag..
Så nu börjar mitt nya liv som 30+are. Vuxen men inte gammal som syrran säger. Det är inte så farligt som man kan tro så ni behöver inte oroa er, alla ni som fyller under året:)
tisdag 10 januari 2012
Jultiggaren
Kom på att förra inlägget kanske var det tråkigaste blogginlägget i världshistorien. Fruktansvärt oinspirerat och torrt. Här kommer därför en annan liten historia.
På juldagen promenerade jag och Johanna Long Street ner genom stan för att ta taxi till Camps Bay och jobba på brännan lite. Speciellt Johanna var i stort behov av detta. På vägen mötte vi en tiggare, en kvinna som inte såg ut att ha ätit på länge och som sade att hon behövde pengar till mat åt sina barn. Hon verkade rätt ok, hade inga tydliga stickmärken på armarna och det var ju trots allt jul så jag kände mig generös nog att ge ett litet bidrag. Tittade i plånboken, det minsta jag hade var 50 rand vilket jag egentligen inte var sugen på att ge henne.
Jag kom på den briljanta idén att gå med henne och köpa mat. På det sättet kunde jag ju få tillbaka växeln och dessutom kontrollera att pengarna gick till mat. Full kontroll på allt - jävligt bra. Vi gick med henne till en liten matbutik (typ Ica-nära eller annan ickebillig butik) där hon visade vem var boss. Snabbt som ögat plockade hon på sig mjölk, mjöl, flingor, strösocker, oboy och en grej till jag inte kommer på. Bara det absolut viktigaste alltså.. Här kunde jag förstås reagerat och sagt att en del av det faktiskt inte behövdes men jag blev lite ställd och hann knappt reagera förrän vi var framme vid kassan. Kalaset gick på 134 rand (och förlorad tid) istället för att jag bara gav henne en 50-lapp. Så kan det gå.
Nu så här i efterhand gör det förstås inget. Jag gick inte i någon personlig konkurs och hennes (och de eventuella barnens) jul blev antagligen mycket bättre men man kände sig allt lite överkörd precis efteråt. Tror egentligen att det var att tappa kontrollen över situationen på det sättet som var det jobbiga. Inte förlusten av pengarna i sig.
På juldagen promenerade jag och Johanna Long Street ner genom stan för att ta taxi till Camps Bay och jobba på brännan lite. Speciellt Johanna var i stort behov av detta. På vägen mötte vi en tiggare, en kvinna som inte såg ut att ha ätit på länge och som sade att hon behövde pengar till mat åt sina barn. Hon verkade rätt ok, hade inga tydliga stickmärken på armarna och det var ju trots allt jul så jag kände mig generös nog att ge ett litet bidrag. Tittade i plånboken, det minsta jag hade var 50 rand vilket jag egentligen inte var sugen på att ge henne.
Jag kom på den briljanta idén att gå med henne och köpa mat. På det sättet kunde jag ju få tillbaka växeln och dessutom kontrollera att pengarna gick till mat. Full kontroll på allt - jävligt bra. Vi gick med henne till en liten matbutik (typ Ica-nära eller annan ickebillig butik) där hon visade vem var boss. Snabbt som ögat plockade hon på sig mjölk, mjöl, flingor, strösocker, oboy och en grej till jag inte kommer på. Bara det absolut viktigaste alltså.. Här kunde jag förstås reagerat och sagt att en del av det faktiskt inte behövdes men jag blev lite ställd och hann knappt reagera förrän vi var framme vid kassan. Kalaset gick på 134 rand (och förlorad tid) istället för att jag bara gav henne en 50-lapp. Så kan det gå.
Nu så här i efterhand gör det förstås inget. Jag gick inte i någon personlig konkurs och hennes (och de eventuella barnens) jul blev antagligen mycket bättre men man kände sig allt lite överkörd precis efteråt. Tror egentligen att det var att tappa kontrollen över situationen på det sättet som var det jobbiga. Inte förlusten av pengarna i sig.
I väntan på Mafikeng
Efter några härliga dagar i vinområdet med mycket mat och vin (oväntat..) så har Johanna åkt hem och nu ska vi sätta nytt rekord i vara-borta-från-varandra. 4,75 månad som det ser ut just nu. Sedan känns det som det får räcka. Det är liksom inte kul med avstånd hur länge som helst och det blir inte roligare med avsked heller bara för att det inte är första gången.
Just nu är jag tillbaka i Observatory, där jag bodde innan Johanna kom ner, och väntar mest på att åka upp till Mafikeng (15e Jan) och börja med vardagen igen. Under tiden ska jag passa på att äta så mycket god mat jag kan och bara njuta av att vara i en stad (som dessutom har sol och strand).
Just nu är jag tillbaka i Observatory, där jag bodde innan Johanna kom ner, och väntar mest på att åka upp till Mafikeng (15e Jan) och börja med vardagen igen. Under tiden ska jag passa på att äta så mycket god mat jag kan och bara njuta av att vara i en stad (som dessutom har sol och strand).
måndag 2 januari 2012
Jul till Nyår
Nu har det blivit ett uppehåll i bloggandet igen så jag tänkte gå igenom lite snabbt vad som hänt sista veckan.
Johanna kom ner på julafton och bättre julklapp kan man inte få. Hon hade haft en tuff resa och var inte alltför nöjd med flygplatspersonalen varken i Köpenhamn eller Johannesburg men till slut var hon på plats i alla fall. Julafton firades sedan med att bränna 1000 Rand av Swissairs pengar på nya sommarkläder eftersom väskan inte kom hela vägen. Den dök upp dagen efter dock.
Vi åkte upp till Langebaan på Sydafrikas västkust. En av mina absoluta favoritplatser på jorden. (Tror det finns äldre inlägg här på bloggen om det). Nice strand, bra mat, varmt vatten, perfekt för vindsurf, väldigt vackert. Vi spenderade några dagar där och även om jag fortfarande inte sätter fullplansjippen så kommer jag närmare och närmare. Johanna utvecklades också mycket under min gamla, tyska instruktör Kuttes ledning.
Vi har förlovat oss. Detta var något jag funderat på under hela hösten men inte direkt pratat med någon om så det kanske kom som en överraskning för många hemma. Efter att ha haft Jonas och Agnes med mig som bollplank och support lyckades jag köpa en ring veckan innan Johanna kom ner. Jag friade i solnedgången på stranden i Langebaan under en picknick med rosevin, kex ost och vindruvor. Johanna sade ja (tur för mig) så nu har hon en guldring med diamanter på fingret och jag fick några nya vuxenpoäng så här strax innan 30-årsdagen. Känns väldigt bra på alla sätt.
Tillbaka till Kapstaden för nyår. Vi hade blivit inbjudna att fira med några vänner från vår förra resa för tre år sedan. Vi visste egentligen ingenting om festen men det visade sig att det var i ett lyxhus med utsikt över botaniska trädgården och taffelberget med stor pool, serveringspersonal, öppen bar och massor med god mat. Kändes som man var på fest i OC-huset. Ska tilläggas att det var massor med trevliga människor där också men det var inte lika oväntat. Mycket trevlig nyårsafton var det.
Nu är vi ute i vinområdena där vi skall åka runt och bo flott och äta och dricka gott tills på fredag då vi kommer tillbaka till kapstaden igen.
Johanna kom ner på julafton och bättre julklapp kan man inte få. Hon hade haft en tuff resa och var inte alltför nöjd med flygplatspersonalen varken i Köpenhamn eller Johannesburg men till slut var hon på plats i alla fall. Julafton firades sedan med att bränna 1000 Rand av Swissairs pengar på nya sommarkläder eftersom väskan inte kom hela vägen. Den dök upp dagen efter dock.
Vi åkte upp till Langebaan på Sydafrikas västkust. En av mina absoluta favoritplatser på jorden. (Tror det finns äldre inlägg här på bloggen om det). Nice strand, bra mat, varmt vatten, perfekt för vindsurf, väldigt vackert. Vi spenderade några dagar där och även om jag fortfarande inte sätter fullplansjippen så kommer jag närmare och närmare. Johanna utvecklades också mycket under min gamla, tyska instruktör Kuttes ledning.
Vi har förlovat oss. Detta var något jag funderat på under hela hösten men inte direkt pratat med någon om så det kanske kom som en överraskning för många hemma. Efter att ha haft Jonas och Agnes med mig som bollplank och support lyckades jag köpa en ring veckan innan Johanna kom ner. Jag friade i solnedgången på stranden i Langebaan under en picknick med rosevin, kex ost och vindruvor. Johanna sade ja (tur för mig) så nu har hon en guldring med diamanter på fingret och jag fick några nya vuxenpoäng så här strax innan 30-årsdagen. Känns väldigt bra på alla sätt.
Tillbaka till Kapstaden för nyår. Vi hade blivit inbjudna att fira med några vänner från vår förra resa för tre år sedan. Vi visste egentligen ingenting om festen men det visade sig att det var i ett lyxhus med utsikt över botaniska trädgården och taffelberget med stor pool, serveringspersonal, öppen bar och massor med god mat. Kändes som man var på fest i OC-huset. Ska tilläggas att det var massor med trevliga människor där också men det var inte lika oväntat. Mycket trevlig nyårsafton var det.
Nu är vi ute i vinområdena där vi skall åka runt och bo flott och äta och dricka gott tills på fredag då vi kommer tillbaka till kapstaden igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
