A revolution of the mind?

Har just börjat läsa Jonas Coltings bok " Jag vill ju bara se bra ut naken". Nu har jag bara kommit tre kapitel men redan måste jag börja ifrågasätta hans tankar eller min egen träning på flera punkter.

Colting förespråkar låg- till medelintensiv konditionsträning som om det var lösningen på alla världens problem ungefär. Anaerob träning ska undvikas om man inte är på elitnivå. Efter ett konditionspass ska man känna att man kan köra samma runda igen. No pain no gain är bara dumheter.

Inte direkt det sätt jag tränar på eller tycker är roligt om man säger så. Jag gillar att köra slut på mig. Gillar att spurta uppför backen i slutet på löprundan. Gillar armytraining. Gillar att lyfta tungt (nåja, relativt..). Gillar spykänslan jag får efter 300-passet. Gillar att pressa mig själv.

Fast med tanke på att han är triatlet i världsklass och jag är en 28åring som drar på mig skador hela tiden ska jag ge boken en chans.
Colting skriver själv i förordet att man som läsare ska vara kritisk mot boken. Det kommer jag också vara, jag kommer inte svälja allt med hull och hår men jag kommer ta mig en rejäl funderare på hur jag själv tränar och vad det leder till. Och det är väl det som är meningen med de flesta träningsböcker?

Dagens fråga

Är det möjligt att stå vid Kungsportsplatsen, ha en vägbeskrivning för att ta sig till Götaplatsen och ändå gå vilse?

Svaret är Ja. Stadsorientering är visst inte helt lätt..

Hemma hos en rättrogen

I helgen var jag hemma hos en kompis jag aldrig varit hemma hos förr och då gör man förstås en snabbkoll över lägenheten:
Bild på sig själv inför ett triatlon som skrivbordsbakgrund.
Proteinsmoothie på g i köket.
Cykel bakom soffan.
10 par sportskor i hallen.
Hockey-och bandyklubbor i hörnen.
Tränings/kostböcker liggande här och där.
Sist men verkligen inte minst: en ny, fin kettlebell i hyllan.
SÅ SKA DET SE UT!

Polsk mat och fördomar om Polen

När man tänker på olika ställen i världen är det lätt att göra sig en bild av dem, man tror sig veta exakt hur det är där. Trots att man inte varit där. Eller känner någon som varit där. Eller ens sett en film eller läst en bok som utspelar sig där. En del ställen "tjänar" nog på detta då alla tror att de är så mycket bättre än vad de egentligen är. För andra är det tvärtom.

När gemene man tänker på Polen så uppstår nog ingen känsla av glammighet direkt. De flesta tänker sig nog snarare (helt baserat på fördomar och inte fakta) ett slitet ställe där slitna människor med dåliga tänder jobbar i stora rökiga fabriker som spyr ut svart rök och förgiftar miljön innan de går hem och käkar nån sur gryta med massa kål och rovor i. En slags nidbild av en fd kommuniststat helt enkelt.

I fredags var vi ett gäng från jobbet som skulle ut och äta och ta några öl. Det hade bestämts att vi skulle till restaurang Krakow.
Det enda jag känner till om Krakow sedan tidigare är att Robert Gustafsson skojade om hur kul det inte är med bajamaja i Krakow i sin "jag är inte bitter-sketch". Alltså inget som höjde förväntningarna direkt men jobbarkompisarna sade att maten var god och en av dem har jobbat där så jag tyckte att det var värt ett försök iaf.

Det visade det sig verkligen vara! Krakow bjöd på jättegod mat, god öl, stora portioner (jag blev proppmätt) överkomliga priser, och ett allmänt trevligt ställe. Ibland är det riktigt trevligt att få sina fördomar krossade.

Endorfinkickad

Har varit sjuk ett tag. Blev förkyld förra veckan och har därför inte tränat sedan förra tisdagen men igår var det dags igen. Blev ett ordentligt pass kan man säga, först ben på gymmet med Jason och Rickard, en snabb proteinbar och direkt till innebandyträning med Sörgården.

Vet inte om det berodde på att båda passen gick riktigt bra (tack kreatin eller vila) eller att det bara är så skönt att träna igen men på vägen hem fick jag en ordentlig endorfinkick och allt kändes bara så sjukt bra trots en tuff dag på jobbet och lite annat störigt. Träning är bäst helt enkelt, mycket bättre än att spela xbox som det råkat bli lite för mycket det sista..