Riktiga storlag vinner även då de är dåliga.

"Det nya Valencia" har börjat säsongen bra. Bättre än vad de flesta fans ens vågat hoppats på. Ligaledning och utklassningseger i första CL-matchen. En bred trupp och ett hårt jobbande lag som trots många nya spelare sett samspelt ut.
United har haft det tyngre, en del oväntade poängtapp och skador på bla Rooney och Giggs. Som Valenciafan hoppades man att matchen skulle visa att Los Che var tillbaka där de var i början av 2000-talet. Som en utmanare till de allra största med Mestalla som en fruktad och ointaglig fästning.
Istället fick man bekräftat vad man innerst inne vetat men inte velat inse. United är (än så länge) storleken för stora. Valencia kämpade och slet. Valencia hade mest boll. Valencia brände ett jätteläge. Valencia jagade och tryckte på. Coach Emery gjorde offensiva byten. Valencia hade bra lägen men få riktiga avslut. United gjorde 1-0 med några minuter kvar.

Det var inte rättvist och inte välförtjänt men inte heller oväntat. Det är ofta så det ser ut då de allra största plockar poäng utan att förta sig. Valencia är ett bra lag. United är ett Storlag. Igår var skillnaden plågsamt tydligt.

Italiensk fairplay

Fair play, som jag f.ö. försöker lära ut till mina elever, är kanske inget som brukar förknippas med Italiensk fotboll. Filmningar, spottloskor, "latinska gester" uppgjorda matcher och due-duelipande däremot, det är vardagsmat i stövellandet om man får tro de flesta svenskar. Jag håller kanske inte med till 100 procent men ingen rök utan eld.

Trots detta är det två italienare som har stått för två av de finaste fairplaymomentsen jag känner till.

Paolo Di Canio; Lazioikon, fotbollsnomad och fascistsympatisör med ett antal spektakulära konstmål och politiskt mindre passande målgester på sitt samvete fick öppet mål i en match för West Ham mot Everton. Då han såg att Evertons målvakt låg skadad plockade han upp bollen med händerna istället för att göra mål. För detta fick han Fifas fairplaypris.

Romasonen och den framtida lagkaptenen (när Totti lägger av) Daniele de Rossi gjorde 2-0 för sitt Roma mot Messina. Domaren godkände målet men Daniele gick direkt fram till honom och erkände att han använt handen. Målet dömdes bort men Daniele vann mycket uppskattning istället. Att erkänna att man tagit med hand på detta sätt är ju något som både Maradona och Thierry Henry vid varsitt uppmärksammat tillfälle valt att inte göra.

Jag känner faktiskt inte till någon annan som erkänt ett regelbrott och fått sitt mål bortdömt på detta sätt men rätta mig gärna om jag har fel. Och tänk på Di Canio och De Rossi innan ni beskyller italiensk fotboll för osportslighet.

Tankar från ett löpband

Tid är lite lustigt. När man har roligt flyger den iväg. Man tror att det gått några minuter och så har en timme passerat. När man har tråkigt eller väntar på något är det precis tvärtom. Vet inte hur många gånger jag suttit på möten eller föreläsningar, kollat klockan, kämpat mot sömnen i vad som känns som en evighet och sedan kollat klockan igen. Ingen tid alls har förflutit.

Vill man uppleva båda dessa tidsrelaterade fenomen inom en kort tid (och få bra träning på köpet) ska man köra 70-20 i hög hastighet på löpband. Efter några omgångar börjar de där 70 sekunderna, speciellt sista 10 att kännas som en evighet. Man tror att sekundräknaren stannat. Till slut når den dock utsatt tid och man hoppar av. Det är nu miraklet sker. Plötsligt får sekundräknaren ett spel och rusar iväg. 20 sekunder känns som tre och det är dags att hoppa på och börja springa igen. Miraklet upprepas och tiden stannar på nytt. Mycket märkligt..

Egentligen är jag inget superfan av löpband. Det är svårt att springa med ett naturligt löpsteg och det är ju (oftast) rätt skönt att vara utomhus men vid 70-20 har bandet sina fördelar. Det blir klart och tydligt när man ska springa eller vila och man tvingas hålla det tempo man bestämt sig för. Annars kan det bli lite tokigt har jag hört..

Fotbollskväll

Kollade lite fotboll igår. Började med Valencia-Racing streamat och kopplat till TV:n. Krävs nog mitt intresse för att följa en match på det sättet..
Jag missade första halvlek pga tvätt och filmtittande som drog ut på tiden men andra halvlek var helt ok iaf. Efter vad jag läst mig till i efterhand missade jag heller inget viktigt i första. Gott att Valencia vann, de har inlett med två raka nu till skillnad från giganterna i toppen, man får njuta så länge det varar.

Sedan var det dags för en viss svensk superforward att debutera i rödsvart tröja. Så mycket snack, så mycket hype, så mycket.. ingenting. Milan såg trötta och långsamma ut och visade sig vara just ett sådant pensionärslag de beskylls för att vara (med Pato som undantag, det var när han tog egna initiativ det hände saker). Mycket måste ändras innan Zlatans alla löften till fansen kan infrias.

Cesena däremot såg vansinnigt pigga ut. De backade hem så Milans anfallsspel stannade upp och kontrade blixtsnabbt då de vann boll. Nykomlingarna har inlett med 0-0 mot Roma och nu 2-0 mot Milan. Skaplig start på första Seria A-sejouren sedan 91 kan man säga, de verkar inte bli någon slagpåse i år.

Roma fick sig en omgång mot Cagliari med 5-1. Det finns mycket att klaga på i italienska ligan men storlagen verkar inte oslagbara iaf.

Ingen torsdagsarmy:(

Tyvärr blir det ingen Armytraining på torsdagar den här hösten. Det är riktigt synd eftersom det är den bästa gruppträningsform jag provat och vi var ett gott gäng som brukade gå. Tyvärr blev vi färre och färre. Till slut var vi väl för få som gillade att göra sanslösa mängder upphopp, armhävningar och mountainclimbers halkandes i vår egen svett. "Armytraining är inte gjort för alla och alla är inte gjorda för armytraining" som jag och Jim enades om en gång.

Crossfitpassen är ett mycket bra substitut (till stor del är det ju samma typ av träning) men man pressar sig inte riktigt på samma sätt när man inte är en hel grupp ledd av en instruktör.

Det enda positiva är väl att det kommer bli lättare att planera veckans pass. När armytrainingen var som hårdast var ben eller bröstpass uteslutet tisdag-lördag. Man ska alltid försöka hitta något positivt med allt..

Sommarfinal?

Har sett till att ha en riktig sommarträningshelg. Det gäller ju att passa nu innan hösten.
Började med en lång cykling tidigt på lördagen. Upp tidigt och ut med racingcykeln till Angered där jag mötte upp Bok. Soligt och vindstilla men kyligt. Lite småvägar till Gråbo, över till Stenkullen och via Lerum, Jonsered och Partille till Sävenäs. Inget supertempo men det kändes inte så viktigt en sådan här dag. I Sävenäs tyckte tydligen cykeln att det fick vara nog så det blev en punktering (på samma däck som jag bytte dagen innan) och en kort promenad hem. Inte fel att ha hunnit med tre timmars träning innan klockan är 11.

Om benen fick sin träning på lördagen var det dags för överkroppen på söndagen. Jag såg till att få med mig Ola (hur lätt brukar det vara?) på en tidig paddeltur. På grund av detta tackade jag nej till att möta upp på Valand vilket ledde till diverse mogna sms om intag av exkrementer från mina besvikna vänner.

Solsken, ett spegelblankt hav, gott sällskap, klar och frisk luft och bra motion. Det blir inte mycket bättre än så. Inte direkt så man ångrade sig när vi pausade och tryckte i oss pastasallad ute vid Lerskär.

Väl hemma har jag försökt hålla kvar sommarkänslan genom att tjejlyssna på Kid Rocks "All summer long" och sitta och läsa på balkongen, fast det blev lite för kallt. Hade planer på att dra ihop en grillning också men det blev inte så. Kanske nästa helg? Vågar man hoppas att det finns lite sommar kvar?

Tragikomik

Gnällig elev: -Det här är tråkigt (upplysningsvis inte första gången denna elev säger just denna replik).
Lätt uppgiven lärare: -Men vad tycker du är roligt då?
Eleven: -Det talar jag inte om för dig för då kommer vi aldrig få göra det!

Klart det är så. Mitt mål med undervisningen är ju att mina elever ska ha så tråkigt som möjligt. Det är väl alla lärares mål?

Jag blir så trött.