Jultiggaren

Kom på att förra inlägget kanske var det tråkigaste blogginlägget i världshistorien. Fruktansvärt oinspirerat och torrt. Här kommer därför en annan liten historia.

På juldagen promenerade jag och Johanna Long Street ner genom stan för att ta taxi till Camps Bay och jobba på brännan lite. Speciellt Johanna var i stort behov av detta. På vägen mötte vi en tiggare, en kvinna som inte såg ut att ha ätit på länge och som sade att hon behövde pengar till mat åt sina barn. Hon verkade rätt ok, hade inga tydliga stickmärken på armarna och det var ju trots allt jul så jag kände mig generös nog att ge ett litet bidrag. Tittade i plånboken, det minsta jag hade var 50 rand vilket jag egentligen inte var sugen på att ge henne.

Jag kom på den briljanta idén att gå med henne och köpa mat. På det sättet kunde jag ju få tillbaka växeln och dessutom kontrollera att pengarna gick till mat. Full kontroll på allt - jävligt bra. Vi gick med henne till en liten matbutik (typ Ica-nära eller annan ickebillig butik) där hon visade vem var boss. Snabbt som ögat plockade hon på sig mjölk, mjöl, flingor, strösocker, oboy och en grej till jag inte kommer på. Bara det absolut viktigaste alltså.. Här kunde jag förstås reagerat och sagt att en del av det faktiskt inte behövdes men jag blev lite ställd och hann knappt reagera förrän vi var framme vid kassan. Kalaset gick på 134 rand (och förlorad tid) istället för att jag bara gav henne en 50-lapp. Så kan det gå.

Nu så här i efterhand gör det förstås inget. Jag gick inte i någon personlig konkurs och hennes (och de eventuella barnens) jul blev antagligen mycket bättre men man kände sig allt lite överkörd precis efteråt. Tror egentligen att det var att tappa kontrollen över situationen på det sättet som var det jobbiga. Inte förlusten av pengarna i sig.