Totalt antiklimax

Vätternrundan i helgen. Efter att ha köpt utrustning, ramlat med utrustning, snackat med alla man känner, tränat en del (fast inte tillräckligt), psykat kompisar och hoppat över utgångar var det äntligen dags att få det avklarat.

Trodde jag. Helgen innan rundan visade det sig att jag haft felaktiga inställningar på min cykel vilket gjort att jag snedbelastat knäna och dragit på mig något liknande löparknä (cykelknä?).
För den som inte vet det så gör löparknä-cykelknä väldigt ont. Jag vilade så mycket det gick under veckan, stretchade tre gånger om dagen och hoppades på ett mirakel.

Miraklet uteblev förstås. Redan efter en mil började det kännas. I Gränna gjorde det skitont. I Jönköping valde jag att bryta då jag var rädd att bli ordentligt skadad om jag fortsatte. Det var inget lätt beslut att ge upp klassikern men jag är så fruktansvärt trött på att vara skadad hela tiden så det var absolut rätt beslut att ta. Så fick man prova på att åka världens deppigaste buss också. Ge-upp-bussen tillbaka till Motala var inte fylld med några solstrålar direkt..
Det gick inte som jag tänkt mig men nu är det iallafall över och man kan fokusera på annat.

Mina klassikerkollegor kom iallafall i mål fast med lite blandade resultat. Från slutet har vi Teddy som nog satte någon sorts rekord i miserabilitet med sina tre punkteringar och en vurpa som ledde till sjukhusbesök efter loppet. Har han tur får han ett coolt ärr. Starkt tid med tanke på ovan nämnda händelser.
Tvåa kom Bertil som snackat upp sig själv lite som en favorit, hängt med cyklister och kört Hisingen runt. Kanske lite av en missräkning för honom att bara komma minuter före en kille som fick punka tre gånger.
Etta av oss kom min flickvän som pga jobb på annan ort knappt hunnit testa cykeln innan loppet och när hon gjort det har det varit vurpor, skrubbsår och punkteringar om vartannat. Men hon var bäst när det gällde och bet ihop. Oerhört bra jobbat! Det märks vem av oss som är militär..