Jag satt på en bänk och åt en macka igår. Vid bänken fanns en damm. I dammen fanns det ankor. En anka kom jobbigt nära mig. Han inkräktade gravt i min personliga zon, alltså det avstånd där det känns obekvämt att ha andra än sina allra närmaste.
Helvetesfågeln stod en knapp decimeter från min fot min och försökte stirra ihjäl mig. Jag fick känslan av att han laddade för att bita av mig foten. Då och då väste han elakt åt mig. Jag stampade till lite då och då för att han skulle fatta vinken. Det gjorde han inte (eller så sket han i det) utan bara fortsatte att stå där.
Det är jobbigt nog att ha människor på för nära avstånd och tydligen blev min fågelfobi inte helt botad av det där strutsritten i Sydafrika för det här var riktigt jobbigt.
Jag var oerhört nära att ge upp och gå därifrån men så förstod jag att det var en tävling mellan våra viljor. Då slog den till. Vinnarinstinkten. Aldrig att jag blir nerstirrad av en anka. Det tog all min vilja och självbehärskning att sitta kvar, att i lugn och ro äta upp och sedan gå därifrån lugnt och sansat men jag ser det som en seger. En liten seger men ändå en seger. Generalen-Fjäderfän: 1-0!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar