Perspektiv på tillvaron

Ibland (inte så ofta) är jag missnöjd med min tillvaro. Jag tror att det ar en mycket mänsklig egenskap och är vad som fört utvecklingen framåt genom årtusendena. Hade inte grottmänniskorna tröttnat och blivit missnöjda med att bo I grottor och gå klädda I gamla hudar hade vi väl fortfarande gjort det. Viljan att förändra sin tillvaro är alltså for de allra flesta en mycket stark drivkraft.
Det finns dock en baksida: man uppskattar kanske inte det man har eftersom man hela tiden strävar efter mer. Även när man har allt är det lätt att skapa sina egna problem. Det som för tillfället är det jobbigaste blir en stor grej även om det är en skitsak. Ett personligt exempel pa detta var en mattetenta for några år sedan. Jag var skoltrött, tentan var en av de svårare på Chalmers och det var jättejobbigt att plugga. Jag kuggade förstås och tre månader senare var det omtenta. Nu var mina polare sura på mig, den tjej jag gillade (och orsaken till ovan nämnda surhet) svarade inte när jag ringde, min hyresvärd jagade mig och ville ha pengar och jag var skadad och kunde inte spela innebandy. Plötsligt var inte en omtenta någon större grej..

När jag blir sjuk eller får ryggskott brukar jag få en typ av insikt. Bara jag blir frisk igen ska jag aldrig gnälla mer tänker jag. Det håller I sig ett tag.

Häromdagen nåddes jag av ytterligare en sådan insikt, model XXXXL . En kille jag gått I samma klass som gick bort I cancer. 26 år ung efterlämnar han två små barn.

Det är fruktansvärt tragiskt och tillsammans med det jag sett här I Sydafrika får det mina små vardagsproblem att kannas oerhört futtiga. Jag kommer förstås fortsätta att förbättra min egen tillvaro men längs vägen ska jag försöka att aldrig glömma bort hur bra jag har det.