Lite tankar om vänskap

I fredags fyllde en gammal kompis från chalmerstiden 30 år. Jag hade inte kommit ihåg det om inte hennes födelsedatum är rätt speciellt; (för en matematiker iaf) 811118. Jag tror inte jag har hört av henne på fem år och ändå var hon en av mina bästa vänner under studietiden. Det fick mig att tänka lite på folk man varit väldigt nära men som sedan försvunnit helt.

Det blir nog lätt så för mig eftersom jag har ett stort kompisgäng från mer eller mindre barndomen (folk från gymnasietiden är "nya" i gänget..) där alla känner alla och man inte behöver jobba speciellt mycket för att hålla kontakten. Jag har nog blivit lite bortskämd och är inte van vid att jobba för att behålla kompisrelationer. Det kanske har gjort att man tappat bort folk som inte ingått i detta gäng.

Lite tråkigt är det ändå. I perioder har jag varit mycket tajtare med folk jag pluggat med, spelat innebandy med eller jobbat med än jag varit med mina barndomsvänner men jag har ändå tappat kontakten med dem. Fast istället för att sakna gamla vänner ska man kanske bara vara tacksam för alla de fantastiska vänner jag utan svårighet lyckats hålla kontakten med i över tjugo år. Trots att det kan gå år imellan att man hörs av så gör det liksom ingenting. Man vet var man har varann. Så är det när man är från Kärna (med omnejd):)

Just nu tänker jag lite extra mycket på en av mina gamla elever som nyss förlorat sin mamma. Han var en av dem jag spenderade mest tid med, som var bland de först att adda mig på FB när jag slutat och som jobbade mest för att jag skulle vara kvar. Jag kan inte ens föreställa mig hur han mår nu men jag vet att han kommer klara sig igenom det för det är en stark och mycket bra kille på alla sätt. Jag vet också att hans vänner finns där för honom när han har det jobbigt. Det är sådant man har vänner till.