Facing our fears

Fåglar är inte mitt favoritdjur, ska man vara ärlig är jag faktiskt ganska rädd för dem. Det kan ha att göra med att jag blev pickad i fingret av en höna när jag var liten men jag sedan dess har jag varit rädd för allt från undulater till tuppar och papegojor. Papegojan i djuraffären vid B&W var en mardröm. Det är något med de små ögonen, de oregelbundna huvudrörelserna och de ödleaktiga fötterna som känns riktigt obehagligt. För att inte tala om näbben, som gjord för att picka ut ögon.

Johanna är sjukt höjdrädd. Av någon anledning gäller det inte när hon klättrar runt i riggen, 40 m över däck, på ett krängande segelfartyg men annars får hon svindel av att stå på en stol (kvinnlig logik..).

Innan vi åkte till Afrika gjorde vi upp en liten deal. Om jag red på en struts skulle hon hoppa bungeejump.

Jag var först ut. På Highgate i Oudthorn (Sydafrikas struts-center) gick vi först en guidad rundtur på en strutsfarm där vi bland annat fick lov att bli bitna av de mindra strutsarna och sedan mata de äldre innan det var dax att rida fågel. Jag var nervös men att ha matat dem var en bra uppvärmning. Jag bet ihop, bemästrade min rädsla och det hela gick fint. Min del av dealen var uppfylld.

I Zambia var det Johannas tur. I närheten av Victoriafallen går en bro över Zambezifloden till Zimbabwe där man kan hoppa från 111 meters höjd. Vi började med att värma upp med linbana över klyftan och ett gorgeswing (se film på facebook, det är f.ö. inte jag som skriker) innan det var dags.

Modig som en lejoninna tvekade hon inte ett ögonblick innan hon dödsföraktande kastade sig ut mot avgrunden. Inte ett skrik hördes (det gjorde det när jag hoppade). Hon såg lite medtagen ut när hon kom upp igen och sov lite dåligt den natten men det förtar inte hur modig hon var.
















Så nu är dealen uppfylld och iallafall jag anser mig vara betydligt mindre rädd för fåglar än innan.